Redaktionsbloggen

Funk som växer sig tyngre ju längre kvällen lider

Cory Henry & The Funk Apostles
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 1 november 2017

Till att börja med några ord om hur konsertkvällen börjar, eller snarare, att den inte gör det. Klockan 20.00 är utannonserad starttid, och när det gått en bra stund efter det händer fortfarande ingenting på scenen. Studions hårda golv är obekvämt att stå på redan som det är, och det känns ännu mer plågsamt att stå och vänta utan att veta hur länge det kommer att dröja innan spelningen börjar.

När bandet till slut släntrar ut på scenen har det gått nästan 40 minuter över utsatt tid, utan att arrangören gett publiken något som helst besked om varför det dröjt eller hur lång förseningen beräknades bli, och det är verkligen inte acceptabelt.

Men det verkar som att otåligheten hos många snabbt är som bortblåst när konserten väl är igång. Från en gles trumrytm byggs lager på lager på, Cory Henry drar ett syntsolo och går sedan över till sitt huvudinstrument, hammondorgeln, på vilken han med osannolik dynamik och känslighet spelar ett solo som drar ner rejäla applåder. Det hela utmynnar i att gruppens båda sångerskor Tiffany Stevenson och Denise Renee sätter igång Staying alive, och det får igång publiken än mer.

Bandets musik är inte enbart funk, som namnet antyder, utan snarare en mix av många genrer, och särskilt sången är ofta lite för soulig för mitt tycke, men de långa instrumentala partierna är desto trevligare. En låt inleds med att basisten Sharay Reed, som tillbringar större delen av konserten dold långt bak i scenröken, drar igång ett av de fetaste grooves jag har hört, och från det blir låten bara än tyngre. Henrys många solon blir bara än galnare och längre, både på orgel och en synt med Moog-liknande ljud, som han skruvar till så att det till slut låter helt bisarrt.

Efter hand lyfter sig Cory Henry även som sångare, och särskilt i de mer jambetonade partierna. Han spelar några toner, sjunger några fraser och rör sig sedan snabbt omkring på scenen, eller studsar och får omedelbart hela publiken att börja hoppa. Växelsången mellan hans friare sång och de båda kvinnliga vokalisternas striktare körer sitter som gjuten, samtidigt som han kan fokusera mer på klaviaturerna i de låtar där de sjunger lead.

Spelningen blir allt tyngre, och till och med en låt som börjar riktigt smörigt förvandlas till en blytung skapelse med ett många minuter långt gitarrsolo av Adam Agati. Låtarna är långa, och givetvis blir extranumret längst av alla. Bandet jammar loss kring ett antal olika sångfraser, Henry får publiken att dansa i sidled, och trummisen TaRon Lockett får till slut också spela ett solo.

Rasmus Klockljung

Annonser