Bill Frisell
Stenhammarsalen, Göteborg, måndag 10 november 2014
Han är en frisk fläkt, gitarristen Bill Frisell. Alltid. Vare sig han spelar med Elvis Costello, med noisemetal-bandet Naked City, gör musik till Buster Keaton-filmer eller animerade Larson-tv-serier, tolkar moderna amerikanska kompositörer som Charles Ives eller Aaron Copland, så är han nästan alltid intressant – och väldigt ofta spännande.
Senaste projektet för den från Baltimore, Maryland, bördige 63-åringen är Guitar in the space age, en trivsam skiva där han tillsammans med tre musikaliskt vältrimmade kolleger tolkar låtar från sina uppväxtår. Det är instrumentalmusik, ibland redan etablerade surf- och instrumentalmusik som Pipeline (The Chantays), Rumble (Link Wray) och Telstar (The Tornados), men också en sublimt vacker, textlös version av Surfer girl (The Beach Boys). Andra gånger är det västersvängande, country-ekande – och så görs det en tjusig version av The Kinks gamla örhänge Tired of waiting for you. Ja, och Pete Seegers (via The Byrds) Turn, turn, turn som klingar så klart, så klart denna afton.
Allt serveras med ett leende på läpparna i Stenhammarsalen – särskilt tydligt mellan Frisell och basisten Tony Scherr. Det är lekfullt gjort och med stor kärlek till den musik kvartetten uttolkar. Genremässigt är det svårt att sätta någon egentlig etikett på musiken, och det känns ju alltid befriande. En lokal musikerprofil susar förbi mig inne på herrarnas i pausen och undrar ”Är detta en jazzkonsert?”.
Ibland känns det som att stiga in i en film och att herrarna på scenen levererar soundtracket till densamma. Ett äventyr, kanske ett barnprogram, en rymdpromenad, en stjärnklar western-himmel, en utsiktspunkt högt ovan staden, med cabben nere? När Bill Frisells mångfacetterade elgitarr möter Greg Leisz pedal steel – och understundom elgitarr – känns det som om musiken är fri, mitt i det ofta bekanta, vid det här laget traditionstyngda materialet.
