Redaktionsbloggen

Från kosmisk funkjazz till psykedeliska polisonger

15 Jun 2015

10392372_902232679833139_5688655788726972298_n

Psykjunta den tredje
Folkparken Tyrolen, Blädinge, 12-13 juni 2015

En anrik, restaurerad folkpark i den småländska skogen utanför Alvesta, med kulörta lyktor och varsamt omhändertagna utsmyckningar. Två scener med ett nästintill konstant flöde av levande musik, inramade av gamla målningar av dansande par, vokalister med 1950-talsfrisyr och skämtvykortsfryntliga gubbar och gummor med skummande ölkrus. En vänlig stämning, en entusiasmerande bokningspolicy och mestadels fint väder. Psykjunta har rykte om sig att vara Sveriges mysigaste festival och mitt första besök konfirmerar – som de säger i Småland – den bilden.

På söndagen intar vi frukost i församlingslokalen mittemot kyrkan. Mitt på dagen stundar ”psyktjänst” i kyrkan, med Skator (lite mindre känd som Lina Högström) och organisten Eric Malmberg från Sagor & Swing. Men då är vi redan på hemfärd, nöjda och belåtna efter två kvällar i den psykedeliska, krautiga, proggiga och folkrockiga musikens tecken.

Glädjen bland publik och utövare går nästan att ta på när Mikael Ramel (bilden, fotograf Joakim Granlund) intar scenen för att spela hela den kultförklarade lp:n Till dej från 1972. Trots festivalpublikens befriande åldersblandning är det tydligt att de unga fansen i de främre leden är de som går loss allra mest, med allsång, jubel och andra yttringar av uppskattning. Mikael Ramel, som börjar bli alltmer lik pappa Povel, är synbart rörd och tillsammans med rävar som Kenny Håkansson (Kebnekaise, Dag Vag etc) på gitarr och Göran Lagerberg (Tages, Kebnekaise) på bas sitter låtarna som de ska och musiken känns inte alls mossig, bara levande och kul. Naturligtvis tänder publiken till extra när konserten når skivans ”hittar”, som Pengar och Artificiell prana. Och jo, de spelar lp:ns avslutningslåt Vi må oxå – den där korta trudelutten med uppspeedad, barnslig sångröst och skämtsam ton. Oj!

Just Kenny Håkansson spelar med två band – om jag nu inte missade något ytterligare – på festivalen. Gitarristen poängterar från scenen att Baby Grandmothers egentligen bara existerade en kort tid, runt 1967. På den tiden var killarna husband på den psykedeliska Klubb Filips; nu står de i en folkpark i Småland och varvar gamla favoriter från Link Wray och The Ventures med flummigare inpass.

Håkansson är inte ensam om att medverka i flera konstellationer under Psykjunta. Dungen-mannen Gustav Ejstes spelar keyboards i Amason som gör en fin spelning med sin spretigt ospretiga pop och Dungens gitarrfantom Reine Fiske gästar samma Amason, som även får besök av folk från Göteborgsbandet Uran.

Dungen själva serverar filmmusik. De har tonsatt Lotte Reinigers animerade silhuettfilm The adventure Of Prince Achmed. Med stor känsla och precision lyfter de filmen från 1926 in i en ny tid, och publiken verkar gilla det de ser och hör. Även om tröttheten sätter sig en aning på lördagsnatten och det där regnet till slut kommer.

Blandningen av ungt och gammalt är ett genomgående tema under festivalen. Idris Ackamoor & The Pyramids är ett annat gammalt band som väckt förnyat intresse på senare år. Idris Ackamoor lirar bland annat saxofon, en multiinstrumentalist från USA som alltså återuppväckt sitt band The Pyramids. Ett band som gjorde tre skivor under 1970-talets första hälft – plus en ny som kom 2012. Den kosmiska afrofunkjazzen är intakt, det svänger ypperligt och vänner av Pharoah Sanders, Sun Ra och familjen Kuti har en kompis till här.

Lika Lira-bekanta Siri Karlsson imponerar när de översätter sitt senaste, intrikata studioalbum The lost colony till scenen. Med Cecilia Österholm (nyckelharpa, tenornyckelharpa, cittra, midi-instrument, sång) och Maria Arnquist (altsaxofon, synt, sång) i mitten förvandlar de det småländska dagsljuset till något förtrollande.

Samma bedrift lyckas Spjärnsvallet med. Ett återuppstått band med rötterna i den fria 1960-talsjazzen men med influenser från musikaliska studier i Västafrika, Indien och Europa. Ännu ett band som knappt hann existera när det begav sig. Vi snackar 1974-1975, men 2015 är kvartetten på tapeten igen. Again & again har nyligen släppts på cd men också på en urtjusig lp av Göteborgsetiketten Omlott. Den innehåller material som inte kom med på gruppens ursprungliga lp plus en ny låt som tillägnas bortgångne medlemmen Kjell Westling. Abdullah Ibrahim, Ornette Coleman (som dedikeras en låt på konserten) och Don Cherry är givna referenspunkter. Gruppen startade också ursprungligen som ett projekt ihop med den sistnämnde. Bengt Berger, Christer Bothén och Nikke Ström, med bistånd från ”ynglingen” David Stackenäs på gitarr, håller den andan levande. Att det egentligen gått 40 år sedan Spjärnsvallet lade ned spelar föga roll.

Andra som imponerar är urkraften Uran med sin kraut-på-elva-monotoni och vad som upplevs som en hel skeppslast Korgsyntar. Sork är lekfulla, med en energisk kvinnlig frontfigur. Även Sork bygger mycket på monotonin – överlag ett ledord på festivalen, där musiken gärna strävar mot ett transtillstånd. Truls Mörck (som ju även hörts i band som Den Stora Vilan och Graveyard) skapar fritt flödande, psykedeliskt tintad rock från hjärtat, och Sonic Boom – en gång i tiden i drogiga brittiska 80-talsbandet Spacemen 3 – vrider på sina rattar och skapar en hypnotisk stämning för dem som är mottagliga.

Inom de musikaliska ramar Psykjunta ställt upp för sig ryms med andra ord ett väldig brett spektrum musikaliska uttryck. Äldre män i afrikansk klädsel delar på utrymmet med psych-hipsters iförda rockiga skinnjackor och polisonger. Och tvärtom!
Musikföreningen Det glada örat gör ett fantastiskt jobb ihop med andra lokala förmågor, och har ni minsta fundering på att åka till Psykjunta nästa år så tycker jag att ni ska ta chansen. En bättre inledning på sommaren har undertecknad svårt att tänka sig.

Timo Kangas

Annonser