Redaktionsbloggen

Förtrollande ritual inför andäktig publik

Hopklippt orkester i studio. I går spelade de live på Fasching.
22050010_1936286246381372_120005785721728196_n

Fire Orchestra
Fasching, Stockholm 18 november 2018

Visst har en del högst oväntade artister genom åren fått stora genombrott, men en av de mest osannolika succéerna måste ändå vara Fire Orchestra. Dess konserter utgörs av ett enda ungefär timslångt verk som spelas nästan helt utan avbrott, och när ensemblen bildades 2012 hade den hela trettiotalet musiker. Sedan dess har ytterligare två upplagor avverkats, den nuvarande är den fjärde och klart minsta, med ”endast” 14 medlemmar, annars aktiva inom bland annat frijazz, rock, noise och folkmusik.

När orkestern nu avslutar sin årliga Europaturné med ett framträdande på Fasching blir det mycket tydligt hur populära de faktiskt är. Det dröjer till en halvtimme efter utsatt starttid innan konserten faktiskt kan komma igång, och orsaken är att det är först då som strömmen av förväntansfulla människor som flödat in genom entrén till sist upphör, och då är lokalen såklart fullständigt proppfull.

Varje upplaga av orkestern har spelat varsitt verk, och detta fjärde är betitlat Arrival. Precis som tidigare består det av ett antal låtar spelade av ensemblen, vilka förbinds med solo- eller duostycken. Det är framför allt i de senare som rötterna i frijazzen släpps fram allra mest.

Inleder det hela gör violinisten Anna Lindahl med mjuka flageoletter, som efterhand får sällskap av elektronik. Pianot smyger in, sedan kontrabas och trummor, och så sångerskorna Mariam Wallentin och Sofia Jernberg. Det hela är igång, och släpper inte greppet om publiken förrän en dryg timme senare.

Fire Orchestra är en av de mest dynamiska grupper jag hört, och då är ändå den enorma tyngden från tidigare upplagor inte riktigt kvar, på grund av den förändrade sättningen där en stråksektion för första gången förekommer och blåset har reducerats till fem musiker.

Soloimprovisationerna kan som sagt bli ganska brutalt spräckiga, inte minst Christer Bothéns basklarinettsolo och Isak Hedtjärn och Andreas Werliins duo på altsax och trummor, men även oerhört stillsamma, som Per Texas Johanssons ödsliga oboesolo som avslutar det första sjoket musik innan konsertens enda mellansnack.

Men i ensemblestyckena växer och avtar ljudstyrkan dramatiskt och organiskt, instrument tillkommer och skalas bort. När en låt börjar tona ut smyger ett annat instrument in och inleder ett soloavsnitt, som i sin tur följs av att någon annan tonar in nästa låt på samma sätt. På så vis binds det hela ihop till endast två långa sjok av musik.

En låt inleds med dovt men mjukt spel på både bas- och kontrabasklarinetter och barytonsax, och så småningom kommer Sofia Jernbergs oerhört ljusa röst in i en ljuvlig melodi. Detta är på något svårbeskrivligt sätt faktiskt bland det vackraste jag har hört på länge, och när Jernberg avlöses av Wallentin i ett betydligt mörkare röstläge får låten också en annan karaktär.

Trion Fire, som grundade hela orkestern och tillsammans med Wallentin komponerar dess material, spelar också en egen triolåt invävd i det hela. Mats Gustafsson på barytonsax, Johan Berthling på både kontra- och elbas och Andreas Werliin på trummor är snillena bakom det hela, och visar att frijazz kan vara så mycket mer än bara tjut och slammer. Det kan också vara ofantligt vackert, ja faktiskt betagande.

Föga förvånande har ett av orkesterns tidigare verk titeln Ritual, och det är mycket väl så även själva upplevelsen kan beskrivas, för det är långt mycket mer än en konsert. Jag har sällan, kanske aldrig hört en så stor publik vara så knäpptyst, knappast ens på klassiska konserter och definitivt inte på klubbspelningar.

Det är som att alla är förtrollade och håller andan i en timme (åtminstone tills det mot slutet blir så kvavt av trängseln att det faktiskt blir påtaglig syrebrist), ända tills allt tonat ut och applåderna slutligen bryter ut. De pågår i flera minuter efter att hela orkestern till slut lämnat scenen efter en av det mäktigaste musikupplevelser jag varit med om på mycket länge.

Rasmus Klockljung

Annonser