Rymden
Berwaldhallen, Stockholm Jazz Festival 21 oktober 2018
Stockholm Jazz Festivals programchef inleder med att berätta för oss att när han bokade denna festivalens avslutningskonsert hade han inte hört gruppen ifråga. Minst sagt ett vågat drag, men även om konstellationen är ny så rör det sig inte direkt om några okända musiker. Magnus Öström leder ett band under eget namn, Dan Berglund är bland annat medlem i kroniskt hyllade Tonbruket, och tillsammans utgjorde de tidigare två tredjedelar av EST. Rymden kom till på initiativ av norske klaviaturspelaren Bugge Wesseltoft, som föreslog ett samarbete för Öström och Berglund. Trion har tidigare gjort några konserter i Norge, men detta är Sverigepremiären.
Konserten nästan smyger igång. Öströms många hängande bjällror och fingercymbaler rasslar och plingar, Wesseltoft lägger då och då några sporadiska ackord på flygeln, och Berglund brummar lite på kontrabasen. Till slut växer det, och så brakar det plötsligt loss rejält, med rockigt slamriga trummor och blytunga riff i sjutakt.
I en annan låt vrids det fram tjutande ljud ur en synt, basen dränks i effekter och det hela närmar sig stundtals faktiskt noise, men glider på ett närmast osannolikt sätt över i ett stillsamt flygelsolostycke.
För de kan verkligen spela lågmält också, rentav lyriskt när de sätter den sidan till, med känsligt piano, melodiskt stråkspel på basen och vispade trummor. Men Rymden är även i högsta grad explosiv och elektrisk, ja elektrifierande. Alla tre medlemmarna använder sig emellanåt av effektboxar, och Öström kör sitt trumsolo genom pedaler som loopar och lägger ett mäktigt delay på cymbalslagen och pukrullningarna så att smattrande kaskader uppstår. Som extra krydda ropar han upprepade gånger in i en mikrofon, vilket förvrängs till ekande klanger.
Sedan dundrar nästa låt igång, med aviga pianoriff och synkoperade rytmer, som utmynnar i att Wesseltoft spelar elpiano bakom ryggen med en hand och flygel med den andra.
Det hela avrundas lika mjukt som det började; i extranumret spelas trummorna faktiskt med fingrarna för att vara riktigt lågmälda. Det är onekligen en sällsam rymdresa publiken i Berwaldhallen får vara med om, och ett är säkert – Rymden håller på att växa till något riktigt stort.
Rasmus Klockljung
