Nik West
Fasching, 17 mars 2019 Stockholm
Det vore svårt att ens få in ett oljat skohorn på Fasching i Stockholm denna söndagkväll. Trots tilltagna biljettpriser är stället fullsmockat då den amerikanska sångerskan och basisten Nik West ska spela. Eftersom hon saknar egentliga hitlåtar får man förmoda att att det är fenomenet Nik West många kommit för att se. Den kvinnliga basfantomen med den helt egna framtoningen har rykte att göra lite vad som faller henne in på scenen och det skapar förstås nyfikenhet.
Utseendemässigt infriar West förväntningarna med råge. I sin omtalade frisyr, en blandning av mohikan och hövolm samt en lilaglansig rymdinspirerad dräkt med koner över brösten ser Nik West ut att komma direkt från en inspelning av en science-fiction-film från 1980-talet.
Även musikaliskt överträffar hon de flesta förväntningar. Nik West är helt enkelt en jävel på funkbas och kan fyra av långa smattrande linjer av utsökt rytmiska basfigurer medan hon mest ser ut att ha kul. Dessutom sjunger hon riktigt bra. Det sägs att hennes debutskiva var planerad som endast instrumental när producenten insisterade på att hon skulle sjunga också. Hon funderade ett tag och svarade ”vi kan testa den grejen”. Vilken tur för oss alla denna kväll. Till detta har hon ett tajt band med unge trummisen Tosh Peterson (ett under av funkmässig precision), gitarristen Hubie Wang och de två bakgrundssångerskorna Amber Sauer och Nichelle West.
Mycket faller alltså på plats för Nik West: musikaliskt kunnande i drivor, extravagant stil, en stor sångröst och en viss oberäknelighet. Tveklöst framstår hon som en slags arvtagerska till Prince. Något av hans frivola ande vilar över Nik West när hon blandar funk, pop och hårdrock på ett liknande sätt. Samme Prince som hon spelat med, vilket hon berättar om under konsertens längsta mellansnack.
Nik West har egentligen bara ett stort problem: bristen på egna låtar. Hon har ingen jättekatalog att ösa ur med endast ett album, en ep och ett par singlar bakom sig. Dessutom är merparten av låtarna på debutskivan keyboarddrivna ballader, vilket lämnar henne i klistret när keyboardisten saknas på scenen denna kväll. Hon gör då det enda rätta när hon hyllar sina inspirationskällor. Vi får en lång rad funkiga och kluriga tolkningar av artister som Sly Stone, Parliament, Funkadelic, Prince, Beatles och Ike & Tina Turner.
Det går hur bra som helst. Spelningen får snart en stämning av hemmafest med uppsluppna snack även inne i låtarna, vilket kanske någon gång blir ett för mycket. För trots ett utseende som skulle kunna tillhöra en iskall souldiva har Nik West något av en motsatt slags personlighet. I allt hon gör och säger verkar hon vara den bussiga och roliga tjejen som helst av allt hänger med sitt kompisgäng. Hon är förmodligen mer avspänd än vad hennes image skulle tjäna på.
Trots allt en bra inställning om man spelar funk. För funken har alltid haft få divor jämfört med r’n’b och hiphop. Jag vill gärna tro att förklaringen ligger i musikstilen, vars kultur redan från början handlat om gemenskap och humor på olika plan.
En del infall bjuder West på. Under låten Proud Mary försvinner hon från scenen och dyker upp på Faschings balkong. Med tanke på hur vansinnigt trångt det är där kan man inte beskylla henne för att vara rädd för närkontakt med sin publik. När det är dags att få oss åhörare att sjunga nöjer sig inte West med att vi ska sjunga de ord hon vill, utan i tre olika stämmor som vi får öva på i provomgångar. Hon spelar också Stevie Wonders gamla anti-Nixon-låt You have done nothing och kommenterar efteråt att den handlar ”om de galna saker som pågår just nu i Amerika” utan att nämna en viss president vid namn.
I en av de sista låtarna säger hon att hon vill visa oss något. Det blir tydligt att det är dags för Wests stora signaturnummer: att spela bas medan hon går ner i spagat. Men Nik West är inte tjugo längre och denna cirkuskonst går väl sådär ikväll. Det slutar med West liggande på rygg på scengolvet glatt skrattande och sprattlande med benen medan hon vevar funkriff på basen.
Det ska bli intressant att följa Nik West i framtiden. För nog är hon en av de bäst lämpade att föra den extravaganta funkens traditioner vidare efter Prince.
Prinsen är död. Leve Prinsessan!
Anders Pihl
