Bengt Stark Combo
Plugged Records, Stockholm Jazz Festival, 7 oktober 2106
Under Stockholm jazzfestivals första kväll bjöd fusionpunkarna Jari Haapalainen, Daniel Bingert och Per Texas Johansson på skivsläpp och uppbrutna friformfunkriff på Fasching och i en källare i Gamla Stan höll två lektorer, en professor och en Filip Augustson ett glimrande seminarium i improvisation och kommunikation.
Konserten på Plugged Records var ett sådant där sällsamt kringströvande samtal där seminarieledaren och trumslagaren Bengt Stark håller dialogen öppen och hela tiden prövar och understödjer de idéer som strömmar ur deltagarna Torbjörn Gulz, piano, improvisationsprofessor Joakim Milder, tenorsax och Filip Augustson, bas.
Kvartetten ändrar skepnad utifrån den som för tillfället för och det pågår så mycket i rummet att det är lika viktigt vad som inte spelas som vad som blir spelat. Att tystnader – eller frånvaror – kan te sig så olika. Frånvaron och det icke spelade i Bengt Starks Combo är mättat med betydelsebärande konnotationer. Som om detta skulle ha gått oss förbi antyder Joakim Milder bara melodin i avslutande You don’t know what love is till Gulz skira harmonisering där han understundom låter två toner bygga ett flyktigt vindskydd för Milders dekonstruerade melodilinje.
Det hade när som helst fått utgöra avstampet för en helkvälls fortsatt dialogiserande. En kväll som började i en outsägligt klangkänslig For all we know med Gulz, Stark och Augustson på trio. Milder kom in med Börje Fredrikssons Blues för Bass och Ornette Colemans The Face of the Bass. Stark kuppar in en orepad bossa: ”du kommer att märka hur den går”, där Milder läser poesi i barytonläge. Inspirerad av bossan och av Gulz pianospel tycker Milder att det bör spelas Bill Evans Very early. Här lyfter seminariet till nivån skyddsvärd.
”For all we know, we may never meet again. Before you go, make this moment sweet again.”
Detta och mycket annat berättades det om i Plugged Records källare den första kvällen på Stockholm Jazz Festival. Sublimt.
Magnus Östnäs
