Redaktionsbloggen

En magisk kväll att minnas

Soriana Project
Stallet, Stockholm Jazz Festival 13 oktober

De flesta som hört mycket livemusik vet att det finns konserter, och så finns det Konserter med stort K. De senare är de där som har något extra, som exempelvis ett rejält ös som smittar av sig, en tät publikkontakt, eller helt enkelt oerhört bra musik.
Men det finns också de där sällsynta tillfällena som är något ännu större, som har en magi, som är stunder som fastnar i minnet extra väl. Den här kvällen på Stallet är en sådan.

Soriana Project tog sin början för 15 år sedan när saxofonisten Basel Rajoub och Feras Charestan, som spelar brädcittran qanun, möttes i Damaskus och började spela tillsammans. Båda har sedermera lämnat Syrien och bosatt sig i Schweiz respektive Sverige, men spelar fortfarande ihop, numera som trio med den italienske slagverkaren Andrea Piccioni.

Rajoub inleder med ett solo på ett träblåsinstrument som låter ungefär som en duduk, med dess milda, mjuka ton, men har ett klarinettmunstycke. Han låter stycket långsamt utvecklas och ta form innan det till slut leder in i en triolåt.

Det visar sig att just den formen är något som gruppen gärna håller sig till, för därefter spelar Piccioni ett långt solostycke på en ramtrumma. Han använder sig av en uppsjö olika speltekniker och skiftar ofta rytmer, men det blir ändå ingen uppvisning. Detta är musik att lyssna till och hänföras av, inte avsedd att imponera.

Så småningom leder det in i nästa gemensamma låt, som heter just Soriana, vilket betyder ”vårt Syrien”. Charestan spelar ett solo där de snabba löpningarna över strängarna kontrasteras av det ytterst glesa slagverkskompet, med bara tre toner per takt. Rajoub går in med ett solo på tenorsax, och så småningom blir det unisont spel igen.

Därpå är det följaktligen Charestans tur att inleda med ett solo innan kvällens tredje låt, en långsam melodi där tenoren får sällskap av en ramtrumma spelad med en visp. Sedan avrundas första set med en ofantligt vacker låt, som även den tar sin början genom en avskalad sättning, denna gång på duduk och slagverk, innan själva stycket börjar.

Första set består alltså av endast fyra låtar med respektive inledningar, men varar ändå i omkring en timme. Detta är musik som får ta tid, och jag tror inte att någon alls i publiken misstycker. Applåderna efter varenda låt pågår i flera minuter, och jag har sällan hört en så oerhört entusiastisk publik.

I andra set är låtarna kortare, men precis lika bra. Charestan spelar ett solostycke som snyggt växlar mellan 6/8-takt och 3/4. Två syriska folklåtar får plats på repertoaren, varav den ena görs på duduk med extra väsigt ljud. I den andra spelas melodin enbart på qanun medan Rajoub tar upp en liten ramtrumma och gör Piccioni sällskap i kompet.

Som avslutning får vi en låt på sopransax, där Piccioni spelar ett helt osannolikt groove på det instrument som är hans allra främsta specialitet, den lilla italienska tamburinen tamburello. Givetvis går han efter en stund över i ett solo även på den, där oräkneliga spelstilar och tekniker blixtrar förbi. Det är självklart bländade skickligt, men framför allt är det en ren njutning att lyssna till.

Och det sammanfattar egentligen hela konserten. En bekant som jag pratar med i pausen beskriver det mycket träffande som att musikerna har en ”total närvaro”, och det är just sådant, och förstås den fantastiska musiken, som gör att denna kväll är en av de där alldeles speciella.

Rasmus Klockljung

OBS: Under Stockholm Jazz Festival 6-15 oktober erbjuder vi 100 kr rabatt på en helårsprenumeration av Lira. Mejla dina adressuppgifter till kampanj@lira.se så kommer tidning och faktura på posten. Ord pris 395 kr. Gäller endast inom Sverige.

01 Ettan_Cmyk.indd

Annonser