Redaktionsbloggen

En helkväll med mäster Metheny

Pat Metheny
Konserthuset, Stockholm 19 maj 2017

Den här texten borde inte handla om Lyle Mays, Pat Methenys vapendragare sedan Watercolors 1977, pianisten och kompositören som balanserar Methenys geni med sitt eget. Texten borde handla om euforin efter en två och en halv timme lång konsert i Konserthuset i Stockholm med en av de klarast lysande jazzgitarristerna genom tiderna. En skimrande konsert där Pat Metheny spelar låtar ur sin fyrtioåriga karriär, solo, på duo och kvartett med en generation musiker som inte var födda när Metheny gjorde sig ett namn med musiker som Gary Burton, Jack DeJohnette, Mike Brecker och Charlie Haden.

Från inledande solostycket för Pikasso, den 42-strängade gitarren, till avslutande Song for Bilbao med syntgitarr och kvartettspel som bygger och återskapar linjerna i det mindre storband Metheny och Mays ledde under slutet av 1980 och början av 1990-talet – och som sålde skivor i ett för jazzsammanhang närmast obegripligt antal – är Metheny oavbrutet i lyhörd dialog, öppen för skiftningar i vad medmusikerna skickar in i strukturen.

Den 62-årige Metheny har en förmåga att ta sig an sina gamla låtar med ett öppet sinne; fredagskvällens James gör han melodiskt som Wes Montgomery skulle ha kunnat gjort den för att sedan bryta ned den till en duo för gitarr och slagverk innan basisten Linda Oh och pianisten Gwilyn Simcock hämtar hem den igen.

2017 har Metheny samlat en ung kvartett som ska kunna spela ur alla tider. En utmaning med tanke på Methenys enorma spännvidd från trion med Jaco Pastorius och Bob Moses till nämnda folkstorband och samarbetet med Ornette Coleman och Jobim. New York-baserade basisten Linda Oh har en djärvhet och infallsrikedom som minner om Jaco, duetten är också en av konsertens höjdpunkter. I duospelet får hon det utrymme som den stundtals överaktive Antonio Sanchez momentant inte ger henne i kvartetten. Sanchez är en fantastisk trumslagare och driver kvartetten framför sig i låtar som Song for Bilbao och Have you heard med de stora orkestrala linjerna, men han skulle vinna på att dra sig tillbaka i kammarsammanhanget som när Oh bygger sina sololinjer.

Metheny fördelar solona efter de tre inledande låtarna där han står för solistinsatserna själv. När den unge pianisten Gwilym Simcock kliver fram gör han det med ett lyrisk, distinkt spel som för tankarna till Chick Corea kring Now he sings, now he sobs och en air av Lyle Mays. I duetten med Metheny i Phase dance visar Simcock också varför han sitter i Methenys kvartett.

Kvällens första encore är ett akustiskt medley med en ensam Metheny på scen, trots allt blir detta något av kvällens mest avklarade och förhöjda ögonblick. I medleyt ekar linjerna från Lyle Mays i Minuano och September 15th som skrevs för Mays och Methenys album As falls Wichita so falls Wichita Falls. Metheny låter September 15th sömlöst gå över i This is not America för att sedan avslutas i Last train home.

Fredagens fullsatta konsert bjöd frikostigt ur Methenys digra katalog, en musik i full närvaro, tillbakablickande och framåtsyftande som lämnar åtminstone tre önskningar: en duoskiva med Linda Oh, en ny platta med Lyle Mays och ett snabbt returbesök.

Magnus Östnäs

Annonser