Redaktionsbloggen

En harpmästare i rörelse

emiliaamper

Emilia Amper är världsmästaren på nyckelharpa som golvade skivbranschveteranen Robert von Bahr. I höst solodebuterar hon med en genremässigt vidöppen platta på hans bolag. Liras chefredaktör Jonas Bergroth intervjuar henne i senaste numret.

En ton. En enda. Fyllig och lite skorrande, gradvis transformerad till något luftigt, skirt och övertonsrikt för att sedan mjukt övergå till nya klangfärger. Men det är fortfarande samma enda ton som inför våra öron spjälkas upp i tydligt hörbara övertoner. De där beståndsdelarna som alltid finns där, men som Emilia Amper enbart med hjälp av stråken lekfullt lyfter fram ur nyckelharpans lösa sträng. Accentuerar än det ena, än det andra. Som för att säga att allt är ett, men i detta ett ryms allt. I den enda tonen finns en hel värld av nyanser härbärgerad. Snart börjar hon också sjunga ordlöst till tonen.
Det är en suggestiv inledning på Emilia Ampers kommande solodebut och hon ler när hon säger att det möjligen är rätt extremt som öppningsspår. Samtidigt berättar hon att det var just detta hon gjorde. Ett improviserat utdraget parti som hon aldrig tidigare framfört på scen, men som hon genom någon sorts infall fick för sig att testa på Nybrokajen 11 våren 2011. Hon spelade vid prisceremonin när man delade ut Jan Wallander-priset till en lovande klassisk musiker. I publiken satt Robert von Bahr, en veteran i det klassiska musiksverige sedan decennier inte minst genom sina gedigna kvalitetsutgivningar på det egna skivbolaget BIS.
Efter konserten ringde han upp en milt uttryckt förvånad Amper och meddelade att han ville ge ut henne på skiva. Det är den typ av upptäcktshistorier som var stapelvara och stoff till rosenskimrande drömmar på den tiden det fanns grova pengar att tjäna i skivbranschen, men som på senare år framstår som näpna anekdoter från en annan era. När skivförsäljning regelmässigt är en förlustaffär tappar drömmen om skivkontraktet onekligen sin lyster – för såväl talanger som skivbolagsdirektörer. Men verkligheten struntar som bekant ibland i rimligheten och snart stod en världsmästarinna på nyckelharpa framför en fullfjädrad Tonmeister, Jens Braun, komplett med tysk brytning och allt.
– Han började med att fråga om ett partitur. Jag fick ju förklara att jag och cellisten Anders Löfberg visserligen spelat låten en massa gånger, men att vi tänkt spika det slutgiltiga arret medan han satte upp mikrofonerna.

Det säger något om skillnaden i arbetssätt mellan den klassiska världen och folkmusiksvängen men låter oss även ana hur lärorika de kommande inspelningarna varit. Inte minst för Tonmeistern som fick börja lyssna efter sväng på ett helt nytt sätt.
Och även om skivkontraktet som sagt inte innebär att skära guld med täljkniv för de inblandade är det tydligt att det faktiskt har en enorm betydelse för Emilia Amper. Dels för att man av praktiska skäl behöver skivor, om inte annat så för att marknadsföra sig själv. Dels om det lustfyllda och givande i att göra den:
– Hela den konstnärliga processen, sättet att tänka, att bestämma vad som ska vara med, det handlar ju om vad som verkligen är viktigast för mig som musiker.
Emilia Amper har ju seglat upp som en ständigt närvarande självklarhet i nyckelharpssammanhang […]

Hela texten finns publicerad i Lira nr 4 2012, som utkom den 20 september. Du kan köpa den här.

Annonser