Redaktionsbloggen

Emmylou Harris ett fegt och fantasilöst val av Polarjuryn

Emmylou_Harris_2006_2

Liras skribent Magnus Eriksson beundrar Emmylou Harris musik men menar att hon står för en tillbakablickande och konservativ – och i grunden ohistorisk – syn på country. Text från Lira #2 2015, ute 2 april.

Oddsen för att Emmylou Harris skulle bli den första countryartisten som fick Polarpriset var lika låga som oddsen för att Barcelona skulle slå Östers juniorlag.

Men jag är kluven inför priset. Emmylou Harris är en stor sångerska. Hon har gjort ett tiotal omistliga skivor, och konserterna jag hörde med hennes Hot Band nr 2 (där Ricky Skaggs och Albert Lee ersatt Rodney Crowell och James Burton) och Nash Ramblers ligger högt på mitt konsert-cv.

Men priset till Emmylou Harris är också fantasilöst, fegt och förutsägbart.

Polarpriset är ett den självklara bekräftelsens pris. Det ges främst till artister som enligt ett småborgerligt paradigm erkänns som populär finkultur: Paul McCartney, Elton John, Ray Charles, Stevie Wonder, Pink Floyd, Patti Smith, Paul Simon, Bob Dylan, Gilberto Gil, Joni Mitchell, Björk. Absolut inga dåliga artister, men valen är garanterat oförargliga; valen av klassiska pristagare har varit djärvare.

Det är inte heller någon tillfällighet att det dröjde så länge innan en countryartist belönades. Enligt paradigmet är inte countryn fin musik. Dess rykte som reaktionär töntmusik är inte helt utsuddat, även om unga lyssnare är mindre fördomsfulla än de generationer som fick sin musikaliska fostran på 1960-talet och årtiondena därefter.

Mot den bakgrunden blir Emmylou Harris så självklar. Hon har alltid varit rock- och popkritikernas countryfavorit. Hon hade också till en början en starkare ställning hos rocklyssnare än på countryscenen. Hon har alltid varit något annat än den arketypiska countryartisten. Hon har sökt sig bakåt i traditionen och hyllat föregångare som Louvin Brothers, Bill Monroe och Loretta Lynn eller sökt låtar vid sidan av de kommersiella allfarvägarna; Delbert McClinton, Townes Van Zandt, Susanna Clark och John Hiatt hör till de låtskrivare hon spelat in sånger av.

Emmylou Harris har också varit kritisk mot den samtida countrymusiken. Den har för henne representerat ett avfall. Hon har sökt sig tillbaka till urkällan, till den rena och sanna countryn, till den som spelades igår och i förrgår.

Hennes sökande har givit övertygande resultat, även om urkällan, hennes heliga Graal, aldrig har funnits. Den klassiska countryn var inte mindre kommersiell än musiken från dagens Nashville. Även då förändrades countryn genom en integrativ process där intryck från samtidens populära musikformer fogades in i musiken.

Myten om avfallet och sökandet efter det äkta uttrycket speglar romantikens idé om folksjälen. Det är en idé som har format förståelsen av all musik som vilar på folkligt förankrade traditioner. Allra tydligast är idén i den traditionella synen på bluesen och rocken. Men den formar också bilden av countrymusiken.

Countryn som genre och tradition har inte hallstämplats på samma sätt som exempelvis soulmusiken. Den har inte blivit populärmusikalisk finkultur. Däremot har artister som antagits avvika från normen fått högkulturell status. Även Johnny Cash fick sådan efter samarbetet med Rick Rubin. En sådan bild förutsätter dock en hypostasering av viss musik som äkta. I fråga om countryn blir denna idé tillbakablickande. En musikaliskt konservativ artist som Emmylou Harris blir idealtypen – och hennes Polarpris en lågoddsare.

Det vore lätt att finna lika värdiga, men mindre förutsägbara pristagare: Merle Haggard, Willie Nelson, Loretta Lynn, Dolly Parton, Nitty Gritty Dirt Band, Linda Ronstadt, Alison Krauss, Jerry Douglas, Chris Thile. Fast det förutsätter en mindre platonistisk syn på countryn.

Magnus Eriksson

  • Kjell Eriksson skriver:

    Skulle verkligen Dolly Parton, eller Willie för den delen, vara mindre förutsägbara val? De övriga du nämner är underbara artister de också, men knappast i närheten av Polar-piedestalen.

  • Bengt Edqvist skriver:

    Jag anser att de borde vända sina populärmusikaliska blickar utanför USA och England lite oftare. Men OK, Rolling stones kan väl få det först.

  • […] Oddsen för att Emmylou Harris skulle bli den första countryartisten som fick Polarpriset var lika … […]

  • Lasse Österlund skriver:

    Det är hans jobba att kritisera, vem som än fått priset hade han kritiserat.

  • Janne Ericsson skriver:

    Är du dum på riktigt???

  • Jag vet inte varför – och i vilket syfte – en rad engelskspråkiga miljonärer från USA och Storbritannien årligen belönas. Inom populärklassen var väl endast valet av Gilberto Gil för några år sedan intressant.

  • Greger Sundstedt skriver:

    Håller helt med. Och om vi enbart håller oss till nu levande countrysångerskor, Linda Ronstadt, Dolly Parton eller Loretta Lynn givet före EmmyLou.

  • Jörgen Nilsson skriver:

    Så länge inte Mick Jones fått priset går det ju inte att ta på allvar ändå. Man kan ju premiera att folk väljer att sluta i tid också istället för att ge ut en massa onödig utfyllnad i slutet av sin karriär. Samtliga Clash-skivor han var med på är mästerverk rakt igenom. En låtskrivare endast möjligen överträffad av Joe Strummer.

  • -->

    Annonser