Redaktionsbloggen

Ellen Andrea Wang till Sverige med sina Gurls

11 Sep

gurls

I dagarna spelar den obarmhärtigt coola norska combon Gurls i Sverige – onsdag på Fasching i Stockholm och torsdag på Nefertiti i Göteborg. I vårt senaste nummer intervjuade vi trions omsusade kontrabasist Ellen Andrea Wang för ett samtal om jazz, frihet och behovet av ständig utveckling. Här är artikeln i sin helhet.

 

Hon har kallats en av världens bästa unga jazzmusiker, men själv är inte norska kontrabasisten Ellen Andrea Wang så noga med genrer. För henne är jazz frihet – frihet att röra sig över gränser, att följa sin musikaliska nyfikenhet och att ständigt utforska sitt instrument.

Text: Jenny Cleveson

När Lira når Ellen Andrea Wang på telefon i norska Hamar har hon för ovanlighetens skull en helt spelledig dag. Kvällen innan spelade hon på festivalen AnJazz tillsammans med sin trio, kvällen efter spelar hon igen med sitt band Gurls. Den senaste tiden har konserterna duggat tätt, Wang befinner sig i ett intensivt skede i sin karriär.

Som eftertraktad jazzmusiker har hon ständigt flera projekt i rockärmen. Utöver den egna trion och Gurls har hon bland annat turnerat världen över med trumslagaren Manu Katché och hon spelar i den danska slagverkaren Marilyn Mazurs tiokvinnaband Shamania. Hon ingår även i jazzkvartetten Pixel.
– Jag söker hela tiden efter nya sätt att uttrycka mig som musiker. Det kan jag göra genom att spela i olika band och låta mig influeras av olika genrer. Jag behöver input från olika håll, jag kan inte gå ut på scenen kväll efter kväll och bara göra samma sak. Jag vill hela tiden utvecklas musikaliskt.

Hennes musik är både akustisk och elektrisk, de olika projekten innehåller inslag av pop, rock, funk och soul. Sin grund har dock Wang i jazzen. Det var i den traditionen hon lärde sig att spela kontrabas och hon har en masterexamen i jazzimprovisation.
– Det var genom jazzen jag lärde mig hur jag ska närma mig musiken. För mig handlar jazzen om frihet, om att vara öppen och sökande.

Kontrabasen, med sitt breda tonspektrum, är ett utmärkt instrument för denna musikaliska upptäcktsfärd.
– Den erbjuder ett hav av möjligheter. Det är så roligt att utforska instrumentet, att försöka hitta fram till de ljud man vill ha. Jag önskar att jag hade mer tid till det!

EllenAndreaWang presse 1fotocredSolveigSelj-WEBB

Ständigt på väg med basen. Foto: Solveig Selj.

I september 2017 släppte Wang sitt andra soloalbum, Blank out. Det hyllades av en enig kritikerkår och sålde slut på tre dagar.
– Det var helt galet! Det är roligt att kunna skryta om det 2018, när alla säger att ingen köper skivor längre.

Även inspelningen gick snabbt, hela albumet spelades in live på två dagar.
– Vi hade säkert kunnat putsa mer på det. Vissa detaljer är inte helt perfekta, men nu i efterhand är det de detaljerna jag tycker bäst om. Jag gillar att det har en viss råhet, jag vill att det ska låta levande och organiskt. Vi är ju bara människor.

Blank out låter mycket 1980-tal – Wang nämner influenser som Michael Jackson, Annette Peacock och Ricki Lee Jones – men det har även färgats av ett album hon lyssnade mycket på som barn: Keith Jarretts Belonging från 1974.
– Min pappa som är jazzpianist spelade det ofta. Jag minns ballongerna på omslaget, berättar hon.

Wang har skrivit all musik på Blank out och även producerat själv, precis som hon gjorde med solodebuten Diving (2014). Textförfattandet överlät hon dock till den norsk-amerikanske låtskrivaren Martin Hagfors. På Diving handlade låtarna ofta om kärlek, nu ville hon att texterna skulle säga något annat. Trots att albumets titel är Blank out (”förtränga” på svenska), var det just det hon inte ville göra.
– Det händer så mycket i vår tid med invandring, Trump och högern. Jag ville att texterna skulle vara mer samhällsaktuella och att de skulle ha ett lika starkt uttryck som musiken.

Öppningsspåret Peace Prize, den mest tydligt politiska låten på skivan, skildrar en migrants första kontakt med gränsmyndigheterna. Innan skivan släpptes var Wang inställd på kritik.
– För mig är det en ganska stor sak att ta politisk ställning i min musik. Jag trodde att jag skulle få betydligt mer reaktioner än jag fått och det jag har hört har bara varit positivt.

På Blank out spelar Wang tillsammans med sin Ellen Andrea Wang Trio som, utöver hon själv på kontrabas och sång, även består av trumslagaren Erland Dahlen och pianisten Andreas Ulvo. När Wang skulle sätta ihop sin trio 2011 sökte hon efter musiker med lite olika musikaliska referenser. I Dahlen hittade hon en rockig energi, i Ulvo en virtuos.
– Jag ville ha den här sättningen för att få ett rikt ljudlandskap, för att få det att låta som att vi är fler som spelar. Det har funkat väldigt bra.

I Gurls spelar hon tillsammans med Hanna Paulsberg (saxofon) och Rohey Taalah (sång). Alla tre är upptagna jazzmusiker på var sitt håll, men 2017 tog de sig tid att förenas i ett gemensamt projekt. I februari 2018 släppte de albumet Run boy, run och efter ett framträdande på den norska grammisgalan, Spellemannprisen, strax därefter tog det fart ordentligt.

Gurls är mer tydligt poporienterade, men instrumentationen ger dem ett jazzigt sound – något som går hem hos såväl publik som kritiker.
– Musiken är väldigt medryckande. Vi har hela tiden glimten i ögat, jag tror att det smittar av sig.

Ellen Andrea Wang konsert jazz

Ellen Andrea Wang fångad på scen av fotograf Ynge Grønvik.

Ellen Andrea Wang, som i höst blir 32 år, växte upp i en musikalisk familj i Søndre Land, ett par timmar norr om Oslo. Båda föräldrarna spelade piano och som sexåring började Wang spela klassisk fiol. I tonåren började hon dock tvivla på om det var rätt instrument för henne. Hon ville ju kunna improvisera, spela i band och spela sådana låtar som hon själv lyssnade på.
– Jag kunde inte riktigt knäcka den koden på fiol. Att lägga ifrån mig fiolen och ta upp ett nytt instrument var så befriande.

Att det blev just kontrabas beskriver hon som en tillfällighet. 17 år gammal var hon på en bussresa till Prag, där hon besökte en musikaffär för att köpa en ny fiol. Plötsligt fick hon ett infall att i stället köpa en kontrabas, trots att hon aldrig tidigare spelat instrumentet. Sagt och gjort. Hon stuvade in sitt nya – betydligt större – instrument i bussens bagageutrymme, åkte hem till Norge och började spela.
– Det var väldigt tålamodsprövande, det krävde en vanvettig viljestyrka. Det ser så lätt ut, men är så svårt. Det är ett stort och väldigt fysiskt instrument. Man får dra fram de toner man vill ha, det är en kraftansträngning. En konsert kan vara som en löptur, säger hon och skrattar.

Hon har dock aldrig ångrat sitt instrumentbyte.
– Det var när jag började spela kontrabas som jag fann ett uttryck som stämde överens med mig som person. Jag hade inget riktigt tonårsuppror. Det kanske var det som var mitt uppror, att börja spela bas och gå in i jazzen.

Med kontrabasen tillbringade hon sju år på Musikhögskolan i Oslo. Där träffade hon de andra medlemmarna i den internationellt uppmärksammade jazzkvartetten Pixel, som förenar jazz och indierock. 2012 släppte de sitt första album, Reminder. Ett par år därefter kom Wangs hyllade första soloalbum Diving.
– Jämfört med Blank out har det en mer akustisk ljudbild och är lite ”opolerat”. Musiken är väldigt utforskande, det är lite charmigt.

Den franske trumslagaren Manu Katché tog kontakt med Wang efter att ha hört Diving. Han bjöd in henne att spela med hans band och under 2015 och 2016 turnerade hon världen över med Katché. Det var intensiva år, de gjorde sammanlagt över hundra spelningar, och en lärorik tid för Wang.
– Jag fick verkligen utforska den rytmiska aspekten i musiken. Det är väldigt mycket trummor på hans konserter, så jag fick försöka hitta ett sätt att lirka mig igenom dem. Jag behövde förstå hans trumspel, försöka höra vilken riktning han skulle ta. Sedan fick jag välja om jag skulle spela med honom eller mot honom. Det var väldigt roligt.

Samarbetet med Katché ledde också till en av Wangs musikaliska höjdpunkter. När Katché våren 2016 firade ett albumsläpp på Olympia i Paris var självaste Sting på plats och han bjöd in Ellen att spela kontrabas på några låtar.
– Det är svårt att beskriva med ord hur stort det var, men det var stort, konstaterar hon.

Senare samma år hände något annat stort. Brittiska dagstidningen The Guardian omnämnde Wang som en av världens bästa unga kvinnliga jazzmusiker.
– Det var nästan lite pressande att ta in. Jag fick försöka ha lite distans till det, men det var så klart väldigt roligt!

2018 ser ut att fortsätta lika intensivt som det har börjat; Wang är uppbokad med spelningar året ut. Hon har också börjat skriva musik till sin nya skiva, men gör sig ingen brådska utan väntar på att komma in i ”den kreativa zonen”.
– Det är viktigt för mig att skrivandet får ta tid, att jag får testa mig fram. Det är när man skriver musik som man inser sina musikaliska referenser och förstår vem man är som musiker. ¶

Annonser