Redaktionsbloggen

Egenartad och eftertänksam storbandsmusik med Willemark, Jormin och Nakagawa

Lena Willemark med Norrbotten Big Band på Fasching. Bild: Rasmus Klockljung.
nbb

Norrbotten Big Band & Lyöstraini
Fasching, Stockholm 28 oktober 2018

Kanske beror det på att konserten börjar redan klockan 18, men åhörarna på Fasching är en ganska gles skara denna söndag. Det är inte särskilt många fler i publiken än på scenen, men vi som är här får höra musik av och med en av jazz-Sveriges mer framstående kompositörer. Anders Jormin leder själv Norrbotten Big Band i musik som han efter vad jag förstår har skrivit speciellt för den här turnén.

Det som spelas i första set är inspirerat av Tomas Tranströmers dikt Svenska hus ensligt belägna, och de olika styckena skildrar varsin boning på avlägsna platser. I Slaggstenshytta är brasset mjukt och kompletteras av flöjter och klarinetter, med ett fint trombonsolo som förgyller. Måseskär, som Jormin själv ser från sitt hem i Bohuslän, ger namn åt ett stycke som inleds med en riktigt vacker melodi i först basklarinetten, sedan tenorsaxen. Den senare spelas av Robert Nordmark, som också är kvällens flitigaste solist. Andra fina soloinsatser görs av bland andra pianisten Britta Virves och Dan Johansson på flygelhorn.

lenaI andra set lämnar Jormin dirigentplatsen och ställer sig i stället vid kontrabasen, längst bak på scenen. Nu spelar storbandet nämligen tillsammans med Lyöstraini, där Jormin utgör en tredjedel. Även här är dikter viktiga för kompositionerna, men i ännu högre grad eftersom själva texterna sjungs, och få vokalister uttolkar dikter så innerligt och personligt som Lena Willemark.

karinTranströmer återkommer även här, men även Pär Lagerkvist och en text på älvdalska – Willemarks specialitet. Den tredje medlemmen i gruppen är japanska Karin Nakagawa som spelar en jättelik, 25-strängad koto. Den stora brädcittran har en säregen klang, något plonkig men samtidigt med högst böjbara toner, och enligt Jormin är denna turné första gången som instrumentet används tillsammans med ett storband. Nakagawa är inte bara synnerligen virtuos på att spela, utan stämmer dessutom om instrumentet inför varje låt genom att flytta de många stallen.

Musiken i detta set är onekligen egenartad tack vare den ovanliga besättningen, och ytterligare ett antal soloinsatser av blåsarna och pianot samsas med en solopolska efter Ekor Anders som Willemark spelar på fiol, djupt emotionellt på sitt typiska sätt.

Hon har ju som många Liraläsare vet varit aktiv i otaliga ensembler och samarbeten inom en mängd genrer, från svensk folkmusik och medeltida ballader till jazz och nyskriven konstmusik, men hennes uttryck är alltid ytterst personligt och med den djupaste inlevelse.

Anders Jormin själv som basist håller sig i bakgrunden, och spelar understödjande och snyggt men aldrig solistiskt. Han låter kompositionerna tala för sig i stället, och gott så. Här finns en hel del vackra melodier och spännande arrangemang. Musiken blir sällan så kraftfull som storbandsmusik ibland är, utan håller sig gärna åt det mer eftertänksamt skildrande hållet i båda set.

text & bilder: Rasmus Klockljung

Annonser