Magma
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholms, 27 oktober 2017
Under den progressiva rockens första spirande år i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet uppstod snart många olika inriktningar. En del band inspirerades av klassisk musik och arrangerade egna versioner av kända orkesterverk, andra lutade mer åt psykedelia. Vissa gav stort utrymme åt improvisation medan åter andra skapade långa, storslagna kompositioner.
Magma från Frankrike skivdebuterade 1970 och nöjde sig inte med att ge upphov till en egen subgenre kallad zeuhl, där de senare fått en mängd hängivna efterföljare. De skapade ett eget språk – kobaïan – som sångtexter och albumtitlar är skrivna på, och till och med en mytologi om planeten Kobaïa och människorna som bebor den, vilket gruppens tidiga konceptalbum handlar om. Personen bakom det hela, och den enda kvarvarande originalmedlemmen, är trummisen och kompositören Christian Vander.
Trots denna mycket långa karriär är detta Magmas allra första konsert i Stockholm, och den är uppenbart efterlängtad. En del i publiken släpper emellanåt ifrån sig förtjusta rop vid vissa solon eller andra favoritavsnitt, och det är fullt förståeligt, för detta är något långt utöver det vanliga. Eller vad sägs om att bandet spelar endast två stycken under närmare 90 minuters konsert?
Det första, Emehntehtt-Re, är bortåt 50 minuter långt och det efterföljande Theusz Hamtaahk aningen kortare, och båda inkluderar en mängd olika delar. Christian Vanders mycket säregna trumspel är avigt så det förslår, ibland utan några regelbundna rytmer, och taktarterna är ofta svåra att uppfatta, men intensiteten som han och basisten Philippe Bussonet spelar med är bland det mest kraftfulla jag har hört. Vanders vänsterfot låter hihat-pedalen gå i sanslöst högt tempo nästan oavbrutet, medan cymbaler och virveltrumma piskas av snabba kaskader.
Vibrafonisten Benoît Alziary rusar fram med hisnande löpningar eller låter långa ackord klinga tillsammans med Jérome Martineau-Ricottis keyboard och James Mac Gaws gitarr. De tre vokalisterna Stella Vander, Isabelle Feuillebois och Hervé Aknin väver stämmor om varandra eller sjunger solopartier, hela tiden på detta obegripliga språk. Ibland går dynamiken ner, och även Christian Vander slutar spela några gånger, ställer sig upp och sjunger några soloavsnitt, men snart ökar den till full kraft igen.
Gruppnamnet är synnerligen väl valt, för liksom den underjordiska magman som bandet uppkallats efter så är det som en ostoppbar naturkraft som kan omforma sin omgivning och besitter en ofantlig styrka. Ibland puttrar det stillsamt men man vet att det så småningom kommer explosiva utbrott. Att flera av medlemmarna är närmare 70 år är inte det minsta märkbart, utan ska jag beskriva konserten med ett enda ord är det just ”kraftfull”, i såväl det instrumentala spelet som rösterna.
Det blir först i det förhållandevis korta extranumret Ehn Deïss som volymen dras ner ordentligt, när Christian Vander lämnar trummorna för att kliva fram till en sångmikrofon, och sjunger fyrstämmigt tillsammans med de övriga vokalisterna över ett mjukt komp på keyboard, gitarr och vibrafon. En välbehövlig andningspaus innan vi går ut i den kyliga kvällsluften.
Rasmus Klockljung
