Redaktionsbloggen

Dynamik, tyngd och bländande spelskicklighet med King Crimson

King Crimson
Filadelfiakyrkan, Stockholm 1 oktober 2016

King Crimson bildades i slutet av 1960-talet, och var i högsta grad med om att forma den progressiva rocken. Sedan dess har gitarristen och bandledaren Robert Fripp lagt ned och återbildat gruppen ett antal gånger, ständigt med nya sättningar. Den inkarnation som nu står på scen i Stockholm har funnits sedan 2013, och återigen har visionären Fripp skapat något nytt. Bland de sju medlemmarna är nämligen inte mindre än tre trummisar, och dessutom återfinns här basisten Tony Levin som varit med i de flesta upplagorna av bandet sedan tidigt 80-tal, saxofonisten och flöjtisten Mel Collins som var med några år i början av gruppens karriär, och nykomlingen Jakko Jakszyk på gitarr och sång.

Medan många andra rockband turnerar med långtradare fulla med rekvisita, komplicerade ljusshower eller väggar av Marshallhögtalare gör King Crimson det omvända. De har faktiskt inte ens en enda förstärkare på scenen, och scenljuset förblir vackert blått under nästan hela konserten, ända fram till slutnumret Starless då det skiftar till djupt rött. Det blir minst sagt visuellt spektakulärt ändå. De tre trumseten står längst fram på scenen medan övriga fyra medlemmar, iförda prydliga kostymer med slips och vit skjorta, är på ett podium längre bak. Talande nog inleds hela konserten med en trumtrio, som för att presentera de svartklädda Pat Mastelotto, Jeremy Stacey och Gavin Harrison, och att iaktta dem under konserten är oerhört fascinerande. Även andra set börjar med ännu ett triostycke från dem.

King Crimson tar till fullo tillvara på de möjligheter som det innebär att ha en så stor slagverkssektion. I mer lågmälda partier spelar bara en av dem, och Stacey dubblerar dessutom på klaviaturer, medan de vid andra tillfällen bollar fills och rytmer mellan sig med en ofattbar tajthet. Ibland spelar en trummis ett groove medan de andra fyller i med accenter eller elektroniska ljud, och de spelar stundtals till och med polymetriskt, alltså i olika taktarter parallellt, som i Meltdown då Mastelotto spelar i sex fjärdedelstakt över Harrisons fyra.

Bandets debutalbum från 1969 är ett av de mest ikoniska i hela progrockgenren, och där återfinns Epitaph som är en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier. Ikväll spelas den tidigt under konserten och blir precis så bedövande vacker som jag hade hoppats. Jakszyks röst passar alldeles perfekt, mellotronmattorna som präglar många av gruppens tidiga stycken finns förstås där, och Robert Fripps gitarrvibrato sitter som det ska. Det är helt uppenbart att det inte bara är jag som är nöjd, och efter första set får bandet stående ovationer av en hänförd publik.

Andra låtar går på tyngd, och ibland är ljudvolymen brutalt stark, som i Red och inledningen av Easy Money. Den dynamiska spännvidden är dock stor, inte minst i den lysande In the court of the crimson king, där den glesa versen utmynnar i ett mäktigt crescendo, komplett med mellotron förstås. Mot slutet av konserten kommer den slagverksspäckade The talking drum, och strax därpå av en bländande Starless.

Till och med extranumren inleds med en slagverkstrio, denna gång helt elektronisk, där de samplade metalliska ljuden påminner om gamelanmusik. Efter det följer en cover på David Bowies Heroes, och så den givna avslutningen 21st century schizoid man. Redan på debutalbumet var detta något av det hårdaste som hörts, med riktigt elak gitarrdist och likaledes distad sång, och den är långt tyngre ikväll. Låten inkluderar ett långt saxofonsolo av Collins som övergår i ett trumsolo av Gavin Harrison (inklusive samplade rörklockor!) innan den avrundas.

Medan en nästan barnsligt glad Mel Collins vinkar med båda händerna och låtsas kasta ut en sax i publiken kostar till och med stenansiktet Fripp, som suttit med sidan vänd mot oss under hela konserten och knappt rört en min, på sig att vända sig framåt och knäppa några bilder på publiken. Uppenbarligen är han nöjd, och det lär även de knappa tvåtusen i salongen vara. King Crimson har bjudit på nästan tre timmar fullständig briljans, och den här kvällen kommer knappast åskådarna glömma i första taget.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser