Redaktionsbloggen

Bland lejoninnor, drottningar och musikens magiker på Urkult

sofiajannok

Det talas mycket om att festivalscenen i dag ännu inte är jämställd. Många festivaler har line-ups som domineras av män och detta utan vidare reflektion. Kritiker propsar på kvotering och försvararna menar att kvalitet sätts i fokus och att det på något underligt sätt inte skulle finnas kvinnliga musiker som kan fylla scenerna. Men det gör det naturligtvis. Inte bara att det finns, eller att det finns bra kvinnliga musiker, det finns riktiga kicking-ass musiker av kvinnligt kön bland band och artister därute.

Den som söker skall finna. I alla genrer. Och det har Urkult gjort. De väljer ut riktigt bra artister år efter år och är en av de mest jämställda festivalerna i landet. Denna lilla festival i Norrlands inland hämtar musiker från världens alla hörn för att ställa till med jordens fest. Inresta från hela världen kommer de; lejoninnorna, drottningarna, musikens magiker radar upp sig.
För varje år som går blir redan festivaltorsdagen mer och mer fylld med viktiga akter.

Yellow Sisters från Tjeckien och Kristina Issa med rötter i Syrien var några som var med och inledde festivalen med att måla upp sina bilder från sina verkligheter. Båda spelade på danslogen, som är festivalens minsta scen, men som omfamnar publiken och ramar in de vackra konstverk som spelas upp där. Och det är en ynnest att bli inbjuden i den värmen.

newtideorquestaMen så kom fredagen och efter Ulrika Bodén och Kajsa Grytt kom äntligen de efterlängtade New Tide Orquesta (bilden ovan) som tog sin an stora scenen, den mäktiga amfiteaterliknande scenen där forsen får agera backdrop och alla får plats att se, oavsett om man vill dansa, röja, bara stå och lyssna eller sitta i gräset. New Tide Orquesta kallar sig kammarmusikgrupp och har tidigare gjort musik som tydligt influerades av argentinsk tango. Men efter 20 år som band har de breddat sin musik och med sina mångfacetterade influenser skapar de magi. Det var som om de tog med oss i en film vi aldrig tidigare sett. Det var innerligt, kraftfullt, detaljrikt och känslosamt. Livet Nord på violin och Johanna Dahl på cello drev styckena framåt med tydliga stråkar som också framhävde barockinfluenserna. Alla instrument verkade i perfekt balans, och jag flög över världen och besökte platser jag aldrig förut sett. Och vi hade tur, för Urkultspelningen var den enda de gjorde i år.

folksofbengalNågot som verkligen stack ut var de färgsprakande och glädjefulla Folk of Bengal (bilden ovan) som efter flera workshops på festivalen också gav en spelning på mysiga Solscenen. Sammansättningen var fyra personer från en musikerkollektiv bestående av flera fristående musiker från Västbengalen i Indien. Det är ett projekt som kommit till för att lyfta den indiska folkmusiken. Det var mycket sång av olika slag och det var inte många som kunde stå stilla.

Från världens alla hörn kommer de till lilla Näsåker, för att vara en pusselbit på den världskarta som Urkult vill måla upp.

alicefrancisEfter underbara Ane Brun som lät sin unika stämma ljuda över forsen stod valet mellan franska Siska, en artist med bakgrund från Watcha Clan, och rumänska Alice Francis (bilden ovan). Valet föll på den senare då denna fantastiska kvinna introducerade mig till sin fantastiska värld på Urkult 2014. Vi var många som då blev totalt förälskade. Alice Francis bjöd tillsammans med sina medmusiker Mr Goldilocks och Chil-Min Yoo på en musikalisk resa där 20- och 30-talsswing hämningslöst mixades med elektronika och hiphop. Det var fullt ös från början till slut och var precis så där bra som jag hade förväntat mig. Man hoppade från tidsepok till tidsepok i trions musikaliska tidsmaskin och mattan av beatsen från samplern gjorde att man landade mjukt vid varje avstigning. Och Alice skrattade och dansade med oss. Precis som en riktig drottning.

En helt annan lejoninna är Sofia Jannok, rättare sagt en snölejoninna och urfolkskvinna. Hon är en urfolkskämpe och en viktig röst också i den intersektionella feminismen. I vit skrud fick hon regnet att sluta på festivalens sista dag med sina slagfärdiga texter, kängor mot staten, jojkar och outtröttlig kamp. Hon vet att många inte förstår samiska och då många av hennes texter är på detta språk lägger hon mycket vikt vid mellansnacket, och sparade inte på krutet. Och hon målade i ord, inte bara i sången utan i pratet däremellan som var som en förunderlig blandning av agiterande tal och poesi, sanna sagor och socialrealism. Hennes mjuka röst hamnade i korrelation med innehållet i hennes hårda ord. ”We are still here”.

stella gonisFörst hördes bara en bélétrumma. Men sedan började hon att sjunga. Från Martinique i Västindien kommer Stella Gonis (bilden) och uttrycksfull är bara förnamnet när man hör och ser henne på scen. Det blev en färgsprakande show med trummor, dans och en röst som tog över hela världen. Stella Gonis har en bakgrund som körsångare men är nu soloartist som återknyter till sina rötter och missionerar sina rytmer. Alla som lärt sig att gå dansade. Och de som var för unga, satt i vagnarna och gungade till denna karibiska stjärna.

Mitt bland alla ljuvliga toner, fylliga röster, folkliga trummor och dansanta rytmer gjorde sedan Kumbia Queers entré. De lovade 1000% tropi-punk och när detta argentinska afrokubansklatinoqueerpunkband intog scenen sent på lördagskvällen lämnades ingen oberörd. Det var inga sagor längre, inga ljuvliga toner och symbiotiska rytmer. Det var röj i egen hög person.

Så var ännu ett Urkult över och paletten med alla tusentals färger av musik rinner ut över forsen för att spridas över världen. Vi samlades för att sedan splittras igen. Men vi kommer tillbaka. Vi vet nämligen att Sveriges mest jämställda festival kommer att leverera igen och igen och igen. Det är inte bara akter som är jämställda, de är bra på riktigt.

text: Elin Herlitz
bilder: Klas Dahlberg (utom den på Alice Francis som plåtades av Elin Herlitz)

Annonser