Redaktionsbloggen

Avslappnat och genommusikaliskt

Chris Robinson Brotherhood
Pustervik, Göteborg, söndag 28 februari 2016

Han förefaller ha hittat sin rätta plats, den gode Chris Robinson. I tre omgångar har han verkat ihop med sin bror Rich Robinson i bandet The Black Crowes – ett nog så starkt varumärke – men det är här, i brödraskapets betryggande famn han verkligen hittar hem. I en musik som odlar rötterna i den nordamerikanska rootsmusiken, vare sig den stavas The Band, Grateful Dead eller Muscle Shoals.

Det är sällan vi får se den här typen av musik på våra breddgrader. I alla fall när den framförs så här inlevelsefullt och med sådan glädje. Utan stora poser eller gester ställer sig kvintetten på Pusterviks scen, framför och under sin gigantiska backdrop av freakflaggor och annat. På en av förstärkarna pyr det från rökelse som sprider sig ut i lokalens varmt upplysta mörker.

Helhetsintrycket är avslappnat och genommusikaliskt. Det här Los Angeles-baserade bandet – den tidigare sydstatssonen Robinson från Georgia bor där sedan länge – vågar ta det lilla lugna och inte bara skena iväg.

Neal Casal är den perfekta sparringpartnern till Chris Robinsons gitarrspel. De tillåter varandra att ta ut svängarna, stöttar varandra – jo, broderligt – och klättrar mot höjderna tillsammans. Gitarrparet stöttas med fingertoppskänsla av basisten Mark Dutton och trummisen Tony Leone, och längst ute på vänsterkanten (från publiken sett) sitter keyboardisten Adam MacDougall med puttrande, kokande ljud och infall. Han tillåts ta stor plats emellanåt, men gör alltid något inspirerande.

Kvällen blir sen. Vi får två set om 70 respektive 90 minuter, med en kortare andhämtningspaus instucken däremellan. Förutom eget material som varvar country, rhythm & bluesig och soulig rootsrock och smått psykedeliska passager serveras även toppenfina tolkningar av Mac Davis/Delaney Bramletts countryrockstandard Hello L A, bye bye Birmingham, Bob Dylans gamla Basement tapes-dänga (Crash on the levee) Down in the flood och Leon Russells själfulla Stranger in a strange land.

Tidsperioden dessa sånger härstammar från, sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, ger en god ledtråd till hur Chris Robinson Brotherhood låter. Utan att kännas dammigt retro lyckas kvintetten kommunicera musikens inneboende glädje, styrka och hoppfullhet. En söndagskonsert har sällan känts så kongenial.

Efter att bandet som extranummer spelat J J Cale-pärlan After midnight ler vi ikapp ut i kylan. Snart är det mars. Som vi längtat!

Timo Kangas

Annonser