Daniel Romano
Moriska Paviljongen, Malmö 24 oktober 2017
Han är ett spinkigt kraftpaket, Daniel Romano. I dag fastklamrad vid mer spänstig pop än country, laddar artisten i livesammanhanget sina sånger med än större elektrisk punknerv. Anslaget minner om det hos Romanos egna Ancient Shapes, eller för all del indie-dagarna med Attack In Black. Det är korthugget, tempoväxlande och inte fullt så nyansrikt som på de senaste två albumgivarna.
Men så är Daniel Romano också en kameleont till artist. Rastlös och alltid med påtaglig hängivelse har han växlat mellan stilar och attribut. Det är ett utforskande av konsten som är lika behjärtansvärt som imponerande.
Och nog låter han angelägen också här, i ett slags amalgam av The Ramones och Lee Hazlewood, som (protokollplumpar i form av en fullständigt okänslig trummis och väl ostyrig ljudbild till trots) berör i närvaro och urstarkt låtsnickeri.
Ty mer än någonting annat besitter Daniel Romano förmågan att formulera sagolika rocksånger som förmår ljuda lika underfundiga som påtagligt beständiga, också när de som här är avskalade till de bara benen.
Mark Andersson
