Redaktionsbloggen

Americana-battle på Södra Teatern

colter wall och august

En jovialisk, närmast uppsluppen Jason Isbell, en det sena 2010-talets charmigaste countrypunkare och en litterär kanadensisk outlaw får ursäkta: battlen på Sthlm Americana togs hem av en kompromisslös John Moreland som fick Södra Teaterns rokoko-imitationer att fälla puts ur fogarna.

New York-födde Sarah Shook and The Disarmers kom från en månadslång turné i Sverige och Norge och ett väntande förbandsgig med Willie Nelson. Bandets ”no bullshit”-attityd av Hank Williams och Dolores O’Riordan fick Södra Teaterns balkonger att dansa till låtar som Fuck up, Damned if I do, damned if I don’t och The bottle never let’s me down; självironi och svart humor mot sorgfälld botten.

Sarah Shook klev in starkt och avväpnande under Sthlm Americana-festivalens andra halvlek som inleddes med kanadensiska Colter Wall på utescenen snett öster om den stora Strindbergbysten (bilden ovan). Blott 23-åriga Wall har brutit upp från prärierna och jordbrukslandet i Saskatchewan och efter en vända i Kentucky landat i Nashville där häxmästaren David Cobb tagit hand om den här råa naturtillgången som blandar Steinbeck med Kristofferson, Waylon med Townes van Zandt. Colter Wall spelar effektiv bluegrass-bruksgitarr med lätt distat sound och skulle vara en kliché om han inte skrev så jävla bra sånger, sjöng från hjärtat med en basanstruken baryton som osar piptobak, sadelfilt och bourbon. Wall är vävd i repad canvas.

john moreland NYI vilket material John Moreland (bilden ovan) är vävd står skrivet i det svartvita stjärnbaner han sjunger om i American flags in black and white. Moreland möts av ett närmast febrigt fullsatt Södra Teatern som lyssnar andäktigt, gråter stilla och flyger upp i stående ovationer som tvingar tillbaka Moreland för extranummer.

”It never happened to me, I don’t know what is happening”, påstår Moreland. Det som händer är ju att Steve Earle och Springsteen har fått sin allra mest lyhörde följeslagare som sjunger skiten ur det mesta och lirar högeffektiv fingerpick. ”I’d take a diamond from the sky and put it in your ring”, sjunger Moreland i 3:59 AM och avslutar med den stilla bönen ”Break my heart sweetly”. Tack detsamma.

isbellEfter Moreland är grusplanen med världens vackraste utsikt krattad för Jason Isbell (bilden) som på bara några år gått från whiskey-indränkt oförlöst geni till sin generations härförare i utvecklingen av det nya Nashville-soundet. Lördagskvällen på Mosebacke kan inte ens göra det mest inbitne Drive-By-Truckers-fan besviket, ingen God damn lonly love men en ljuvlig Decoration day och gitarrduell mellan Isbell och Sadler Vaden i Never gonna change. Toppnummer under Söders himlar är också The last of my kind, en välfångad kvällsbris i Tupelo och en i saknad genomdränkt Cover me up.

På Münchenbryggeriet i höstas var det arenarockaren som klev ut och ställde dit skåpet, under lördagskvällen på Mosebacke bjuder Isbell in till trädgårdsspelning med barbecue och allsång, han håller hyllningstal till dragspelet och till Stockholm och avslutar med Super 8 från mästerverket Southeastern. Full koll. Och som vanligt saknar man en hel räcka sånger. Men man får leva med det. I höst kommer nyinspelning av hans debutalbum Sirens of the ditch. Och sommaren brukar ju gå fort.

Magnus Östnäs

Annonser