Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen, Stockholm, söndag 2 augusti 2015
Tony Allen, Beth Hart, Van Morrison, Timbuktu & Damn!
Festivalens andra dag sparkar igång med Liras omslagsdam Sofia Karlsson i en smockfull Eric Ericson-hall. Alla som vill se inomhuskonserterna på Stockholm Music & Arts rekommenderas att ställa sig i kö minst en timme innan de startar. Det här kan ju lätt bli ett irritationsmoment för de besökare som köpt en dyr biljett och inser att de måste lämna exempelvis Thåströms konsert mitt i, bara för att försöka hinna till kön in till Anna von Hausswolff, som var fallet festivalens första natt.
Överlag är det många starka svenska namn som bokats i år, liksom en stor andel kvinnliga artister. På stora scenen inleder Daniel Norgren med sin egensinniga bluesdekokt, heta hitmakaren Noonie Bao och så dagens första Så mycket bättre-artist i form av Love Antell. En väl avvägd start på söndagens övningar. Antell får igång publiken helt okej, även om den ännu inte är så tätbevuxen och förefaller aningen söndagsloj.
Brittiska Jane Weavers folktronica i Eric Ericson-hallen får stryka på foten för min del, då det krockar så exakt med Tony Allen på stora scenen. Trumlegendaren Allen, som spelat med alla från Fela Kuti till Damon Albarn, serverar ett eftermiddagsset som slutar just som septetten fått upp ångan på sin afrobeat. Är det festival med tajt schema så är det.
Runt omkring mig rör publiken på sig. Lite dans så här på söndagen har väl aldrig skadat? Strax bredvid står en dam som säger att hon aldrig hört talas om Tony Allen innan. Nu njuter hon i fulla drag och vill lyssna in sig. Precis som bandmedlemmarna. De har synbart skoj där uppe i solgasset. Keyboardisten på högerflanken dansar och studsar runt, och leker fram lite kung fu-moves mot kollegan som trakterar triangel och saxofon. Idel leenden och en Tony Allen som är så tacksam, så tacksam för publikens kärlek.
Och som han spelar! Ibland så enkelt att en kan undra om det verkligen är en trumfantom detta. Tony Allen sitter ofta lutad snett bakåt mot en scentekniker som gör sitt bästa för att fixa till högtalarna och ljudet. Sedan slår han till synes förstrött och vispar till någon läcker detalj. Snart är Allen inne i ett trumkomp som ständigt förändras. Det svänger hejdlöst och basisten serverar idel läckra gångar till Allens trumtrolleri.
Efterföljande Beth Hart inleder starkt med en bluesig så kallad stänkare, där hennes gitarrist får riva av ett bluesrockigt solo. Hart sjunger med övertygelse och har scenpondus även i efterföljande så kallade soulstänkare. Men efter ett tag infinner sig mättnaden. Kompet är för fyrkantigt och klichéfyllt, låtarna för träiga.
Snart matchar musiken den asfula, medium-”tuffa” logotypen på scen-backdropen. Vaya Von Dios, Alannah Myles, tribaltatueringar och boots. Nej. jag efterlyser mer hjärta, Hart.
Hjärta och själ är själva huvudingredienserna i Van Morrisons musik. 2015 är det rejält länge sedan denna skribent avnjutit Van the Man en vivo. Han gör mig inte så besviken på Skeppsholmen. Särskilt starten känns stark, med bland annat en magisk Moondance och en publikfriande Brown Eyed Girl, vars titel bryggeriet Eriksberg för övrigt använder i sin reklam på området.
Sedan kommer kvällens värsta regnskurar – tidigare har de varit mycket kortvariga – och er reporter tar tillfälligt skydd under Sofia Karlssons pyttelilla paraply. Van the Man sjunger om hur ljuset bryter igenom och just då sveper de vulkanutbrottslajvande molnen in över det annars så fagra Skeppsholmen.
Skåda en regnbåge vars färgstyrka tävlar med de fizzy melongodisremmar som säljs i stånden. Skåda vindpustar som får löven att dala från träd som inte hunnit fira sommarlov ännu.
Jackan går att vrida ur efteråt – eller, nej, det går faktiskt inte att vrida ur allt Skeppsholmens vann. Som tur är har er reporter ombyte med sig, men fokus är förlorat.
Halva scenen har täckts in med presenning för att rädda instrument och förhindra elchocker. När det är dags för syntsolo i Gloria undrar jag vad gubben pysslar med. Det är inte bara undertecknad som fumlar med fokus.
Kvällen avslutas med en imponerande svängfest och veritabel hitkavalkad från Timbuktu med komp av tajta bandet Damn!. Åtskilliga Van-laster med genomblöt publik har dragit hemåt mot värmen och en kopp te. Vi som står kvar sjunger med i Jason Diakités tänkvärda texter och dras med av rytmiken hos det samspelta gänget på scenen. Unga som gamla, många av dem damer – alla rör på sig och tycker nog att söndagkvällen inte skulle kunna avslutas så mycket bättre.
På väg hem från festivalområdet hör jag lugn musik. Gitarr och kvinnlig sång. Jag närmar mig hallen där Anna Ternheim spelar. Portarna har öppnats så att även de som inte fick plats därinne i värmen får ta del av konserten. Efter en mörkt blåtonad Shoreline vandrar jag över bron, mot drömmar och drinkfällor, mot uteliggare och utanförskap.
Huvudstaden i augusti 2015.
text: Timo Kangas
bilder: Mats Lefvert
