Aaron Lee Tasjan
Nalen, Klubben – Stockholm 23 januari 2019
Klubben är liten, intim och från scenen är det bara ett steg ut till publiken som enligt Aaron Lee Tasjan är ovanligt snygg denna kväll. Yes, han kan alla klubbtricks, East Nashville-liraren som anlänt Music City via New York men ursprungligen från Ohio.
Dubbelironin landar mjuk, eftersom det inte är någon tvekan om att avsändaren står här med hela sig inför oss. Ett handslag bort. Nej, inget faller nedanför scenkanten den här sena januarikvällen då snön faller och Tasjan larmar och kör sin stil, varvar skarpsinnigt låtskrivande med intelligent mangel tillsammans med sin sub-nautiska insatsstyrka bestående av gamla parhästen Tommy Scifres på bas och Dominic Billet på trummor. Ett oantastligt groove, Billets shuffle-handleder och Scifres tunga sväng som öppnar och stänger och körar anständigt.
Ljudet blir bra eftersom trion sitter samman. Det är själalyftande och underhållande att lyssna på Tasjan trio där kaptenen själv guidar oss igenom sin gedigna katalog där det inte finns mycket dödkött men en hel del pärlor. Några av titlarna som Set you free och If not now when från nya skivan Karma for cheap känns mer motiverade live än nedtecknade.
Man kan höra helgonberättelserna genom hans röst och några namnger han själv i introt till Memphis rain där Aaron byter sin tolvsträngade elektriska Gorsuch mot ett överstyrt elpiano som har sett bättre dagar: Tom Petty, Prince, Tony Joe White, Richard Swift. De han inte nämner sitter i den gyllene hammocken och har det fint i hans sällskap.
En låt som Songbird från nya skivan bekräftar Beatles-surret och får en att gå hem och tumma på Revolver. Och mitt i allt ropar någon ur publiken på Lucindas room, låten som är en hyllning till Lucinda Williams och hennes Drunken angels, en hyllning till singer-songwritern Blaze Foley, ni vet Clay pidgeon.
Klubben tystnar inför Tasjans avskalade hyllningsversion. Han tackar och trion kör igång ett psykedeliskt storgroove i Ready to die innan Aaron tar hem det i mockasinspel tillsammans med Billet och Scifres. 12 bar blues får avsluta och under iskall vandring genom Stockholm tänker jag att det fortfarande är förunderligt vad enkelt och sublimt det går att spela med tolv takter och fyra fem ackord, inklusive färgningar och något dim-ackord.
Magnus Östnäs
