Jon-Olov Woxlin

När John Prine dog i förtid endast 73 år gammal lämnade han efter sig en stor låtskatt och en skara musiker och civilister som höll honom bland de främsta, Bob Dylan inräknad. Den uppfattningen tycks singer-songwritern Jon-Olov Woxlin dela. På plattan Rätt bra har Woxlin översatt tjugo av Prines sånger till svenska. Urvalet är oklanderligt och sträcker sig över hela den Chicago-födde rimsmedens skivkatalog. 

Med Rätt bra har den Göteborgsbaserade trubaduren gjort en kulturgärning. Det är klart. Hur den sedan landar är en annan historia. En historia som börjar med konstaterandet att John Prines sånger är så inihelvete starka att de tål mycket. Men med Prine är det också som med Dylan och Cohen – texterna har en litterär kvalitet som kan stå sig utanför sången. Och kanske kan Woxlins balansgång på Prines diktspänger få fler lyssnare att hitta in i Prines musik, som vid en översiktlig kontakt kan verka närmast bagatellartade. Skenet bedrar. Texterna är ofta lågmält geniala med ett lekfullt, rikt språk. All översättning är ju i grunden omöjlig. En del texter än svårare och kräver helt nya grepp. Och Woxlins översättningar väcker ofta frågor. I refrängen till Spanish pipedream från Prines självbetitlade debutplattan låter det:

“Blow up your TV, throw away your paper / Go to the country, build you a home / Plant a little garden, eat a lot of peaches / Try and find Jesus on your own.”

Hos Woxlin: “Spräng upp din tv, kasta avisan / flytta till landet, bygg dig ett hus / sätt en liten trädgård, ät en massa pärer / Sök finna Jesus, hitta ut.”

Det blir stundtals en skakig väg över Prines absoluta gehör och inte minst när det ofta blir bokstavliga översättningar. Men ibland får Woxlin till en hyfsad tonträff, som i översättningen av Angel from Montgomery, en låt som bland andra Bonnie Raitt odödliggjort: “Ge mig en ängel som flyger från Vansbro, ge mig ett vykort på en gammal ladugård.”

Jon-Olov Woxlin ska ha ett ärligt handslag för att han spänner bågen och siktar bortom. Han spelar både gitarr, bas, violin och munspel, sjunger aningen högstämt och det är inget tvekan om att han älskar John Prine! Kan dock inte låta bli att fundera över vad Cornelis eller Wiehe hade kunnat göra av Prines låtskatt.