Jila Mossaed, Irène Sjöberg-Lundin & Owe Almgren

Dela den här recensionen:

Det börjar med ett glest plinkande piano utan tydlig avsikt, som cocktailglasets sorglösa klirrande. En elbas kommer in med rätt höga och bestämda toner, abstrakt och en smula ödsligt. Slutligen en röst som kliver in bland instrumenten, hela tiden med samma ljudnivå och samma tempo.

Se upp så ni inte missar ett stycke berörande poesi, utan att märka det. Som bakgrundsunderhållning blir Månen och den eviga kon ingenting. Men lyssna: ”Jag spyr över alla ord som döljer sanningen” avslutar Jila Mossaed en av sina dikter någonstans i mitten. Precis efter de orden svartnar pianospelet i Sjöberg-Lundins Agnus Dei, och där får vi kopplingen mellan poesi och musik. Basen som hjärtslag. Den svensk-iranska poeten och akademiledamoten Jila Mossaed läser ur fyra av sina diktsamlingar, hennes svaga brytning och svårigheter med vissa ljud skärper lyssnandet, oplanerat antar jag. Dikterna är enkla och raka och jag tror på varje stavelse. Men vrid upp volymen så ni verkligen hör orden, annars övergår de till ett oklart brus.