Anna Pauline

Utgångspunkt för albumet Lucky to be me är Anna Pauline Anderssons kärlek till den amerikanska sångboken och amerikansk vokaljazz. Inspelningen gjordes i en studio i New York med John di Martino som producent, arrangör och pianist. Övrigt komp – trummor, slagverk, saxofon, trumpet, kontrabas och gitarr – sattes också ihop på plats.

Inga dåliga musiker, särskilt blåsarna – Craig Handy, alt- och tenorsaxofon, och Freddie Hendrix, trumpet och flygelhorn – spelar med varsin egen ton. Även producenten di Martino är en habil jazzpianist som kompar med ”typiska” jazzackord.  

Låtarna valdes ur och bredvid den amerikanska jazzsångboken. Två melodier – med Le parapluies de Cherbourg som en – hämtades från fransmannen Michel Legrand. Sångerskan Anna Pauline inleder sturskt också med en egen låt, Just one song, som kunde ha funnits i nämnda sångbok. Med inte så lite hjälp av gästande trumpetaren Randy Brecker – snacka om egen ton – blir hennes låt till ett av albumets bästa spår. 

Anna Pauline är en välsjungande jazzvokalist. Musikerna spelar angenäm jazz. Men … du anade nog att detta ord skulle komma. Vokaljazz består av toner, rytmer och ord. Alla tre ska med. Anna Pauline sjunger melodier, rytmiskt blir det mest när den likaså gästande och mer pigga duettsångerskan Janis Siegel (från Manhattan Transfer) jagar på henne i titelspåret. Och orden, låttexternas innehåll, får hon mig sällan att höra.

Några gånger, i de välkända, annars så melodiska Sound of music och Singing in the rain, slarvar hon dessutom bort melodierna. Det går inte för sig. Om man tycker det räcker att vokal jazzmusik är välsjungen och angenäm kan Lucky to be me vara ett bra jazzalbum. Jag vill ha mer: jazz ska också ta tag i mig: beröra, röra om och ja, uppröra.