Das B

Love består av fyra stycken som på sekunden var och en är lika långa som de fyra delarna i John Coltranes A love supreme, originalutgåvan från december 1964. Men detta är fria improvisationer, sånär som på de satta tidsramarna, men fler likheter med Coltranes svit finns. Den omedelbara är ju att Das B är en kvartett med typisk jazz-sättning. Mazen Kerbaj sticker ut eftersom han inte spelar saxofon utan trumpet, men Magda Mayas på piano, Mike Majkowski kontrabas och Tony Buck på trummor följer mallen. Däremot mullrar pianot ofta från strängaspel i innanmätet och Kerbajs trumpet låter långt från hur trumpeter brukar. 

Love I börjar som en vårlig nyförälskelse med rumlande trumpinnar. Stämningen inte olik Coltranes inledande Acknowledgement, musiken är i rörelse. Love II rör sig långsammare när mörker och tyngd tar över. Del I och II skulle också kunna vara som början på en resa med en skärgårdsbåt som lägger ut en solig dag med måsskrik och mörka moln vid horisonten, muller från båtmotorn, och så det svarta vattnet där nere.

De två sista delarna släpper kontakten med Coltrane och tar oss till ett obevekligt nu, alltmer hotfullt. Samspelet både spretar och samverkar precist för att nå den tyngd och mäktighet de verkar sträva efter. Lyhörda och samspelta. Nu finns ingen glimt av himmelskt eller annat ljus, vi befinner oss närmast i en utförsbacke. Musiken blir ett tungt inlägg för att vi måste stanna upp nu och tänka om. Så tolkad blir det en politisk skiva. Man kan säkert tolka den annorlunda, men det stigande allvaret är tydligt, och starkt berörande. Musiken griper tag och håller fast.