Daniel Hollow

Dela den här recensionen:

Pedal steel, trumpet och dobro smyckar debutalbumet från Daniel Hollow, eller Daniel Djurfelter som det står i passet. Countryarvet speglar kanske hans Hälsingland, medan boendet i Gustavsberg och Värmdö speglas i musikens närhet till storstadens ljus och tillhörande mörka baksida.

Daniel Hollow åstadkommer en imponerande svensk country – sjungen på engelska – på en debut som ger mersmak. Han sjunger om positiva och negativa aspekter av livet, utan att hemfalla till tomma klichéer eller åt alltför stor känslosamhet. Balansen hålls fint skivan igenom, även när det är som mest gråta-i-ölen-på-Kattholmen som i låten Maybe this won’t have to be goodbye. 

Henric Hammarbäck, som Liraläsare kunnat läsa om under artistnamnet H Self, medverkar på gitarr och kör, och han har också varit med och skrivit en tredjedel av skivans låtar. Han har även producerat skivan i tandem med Jonas Öhlund, bekant från David Ritschards plattor.

Albumet är inspelat nära nedlagda grustag och stinkande avfallsstationer i Tumba, i den för svensk country så viktiga studion Kassmyra Country. Men stinker, det gör skivan knappast. Det är snarare grus i bootsen, och i själen, som skaver.