Nikki Lane

Dela den här recensionen:

Jag har alltid gillat Nikki Lane. Hon har odlat sin outlaw-persona med uppfriskande uppkäftighet och tagit plats med till synes obekymrad självklarhet. På sitt fjärde album tar hon steget mot ett tyngre, rockigare sound med hjälp av Josh Homme från Queens Of The Stone Age som producent. Och det är ingen nackdel. Lane är som bäst i sina skramligare låtar, när hon greppar mikrofonen med en trotsig jag-skiter-i-allt-attityd och öser på. Med hes och beslöjad röst, lagom avmätt, men färgad av den pondus som kommer av många års turnerande, lovsjunger hon kvinnligt oberoende. Som i titelspåret:

”I can do whatever I wanna / All by my lonesome / If that’s a problem, well, you can’t say shit / ’Cause I’m going my way / Livin’ and dyin’ / And I can buy my own damn denim and diamonds”

Nikki Lane må ha förädlat blandningen av klassisk honky tonk med modern country genom åren, men genom att blanda in aggressivare gitarrer och ta ett steg närmare rocken har hon gett karriären ytterligare en skjuts. Det är bara att gratulera.