Toni Holgersson

Dela den här recensionen:

Första skivan på nio år från den oförtröttlige Toni Holgersson. Debutalbumet kom redan 1989, året då han delade på nykomlingsuppmärksamheten med den unge Jakob Hellman – en annan artist som kan ta god tid på sig mellan albumsläpp – och de första soloalbumen från Thåström, Freddie Wadling, Irma Schultz och Staffan Hellstrand. Hedningarna vevade också igång karriären med sin första lp.

I detta musikklimat steg Toni Holgersson in med en lågmält poetisk ljudbild och dito sånger, med djupa rötter i svensk visa. Grammisnomineringen kom som ett obesvarat kärleksbrev på posten, och debuten följdes i snabb följd av ytterligare fyra album. Det hela kröntes med 1994 års turné Visor och rosor, och folkligheten var ett fullbordat faktum i sällskap med Lisa Ekdahl, Björn Afzelius och Mikael Wiehe.

Livet ville dock annat för Toni Holgersson. Missbruk och hemlöshet kom att prägla tiden fram till 2005 års skivåterkomst med Tecken på liv. En ny skivsvit avslutades 2016 med den kraftigt kritikerhyllade Nordic noir. Flera av albumen Grammisnominerades i kategorin bästa folk/visa.

Årets återkomst är kort men kommunikativ, intim och utlämnande, med strax under en halvtimmes speltid. Det kan kanske låta som småsmulor efter nio års skivpaus, men varje liten smula är så tätt packad med fibrer och spårämnen ur ett levt liv, ett skevt liv, att det snarare bara blir mer effektivt med den kortare speltiden. Intrycket är att det är det här Toni Holgersson har att berätta just nu. Ur det skeva livet föds en levande skiva.

Hittigaste spåret Så mycket vi vill släpptes i en annan form redan när 2020-talet tog sina första andetag. Andetag som kom att präglas av covid-masker och en stillastående stiltje. Så även för den musik som nu slår upp portarna som Apotek Vintergatan.

För där är vi nu, i de sista flämtande andetagen av det här seklets första fjärdedel. Och det soulsmyckade soundet som sonen Dante Kinnunen försåg de tre föregående albumen med är som bortblåst. I stället träder Toni Holgersson fram i en avskalad, hudnära ljuddräkt.

Lars Halapi har rattat och alla onödiga extrainstrument har valts bort. Fokus är på Holgerssons sång och de skygglappsbefriade berättelser han förmedlar, och på den där ensamma gitarren låtarna skrevs på. Halapi pyntar ytterst sparsmakat med några pianotangenter här, en accentuerande gitarrslinga där, och i de höstlika låtarna Annas november och Elvis även en pedal steel.

Det är inte som Bruce Springsteens sovrumsbandade Nebraska – även om skivan mestadels är inspelad på Österlen – men den landar ändå någonstans i samma härad. Toni Holgerssons resa genom Sverige kanske på ytan inte låter lika underbar som Nils Holgerssons dito, men den är likväl en ynnest att få ta del av. Och alla som har en Mårten gås att blicka ned från kan ju skatta sig lyckliga.

Om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige skrevs som en obligatorisk läsebok är Apotek Vintergatan ett recept du bör hämta ut snarast.