Afargang

Dela den här recensionen:

I förra Lira-numret uppmärksammade vi nordisk folkmetal i ett stort reportage, och nu debuterar ett norskt band som tar ett eget grepp om genren. Olav Luksengård Mjelva är internationellt renommerad hardingspelman, men han är uppenbarligen också ett metalhead. Under flera år har han komponerat dessa låtar och förberett det som kommit att bli Afargang, där han inte bara spelar hardingfela utan också elgitarrer och moraharpa samt sjunger. 

Redan inledande Mot verda sätter an tonen för skivan. Efter några öppnande fraser på felan brakar blytunga, långsamma doom metal-riff loss och Mjelvas ödesmättade röst fyller rummet. Halvvägs in tar plötsligt en malande tremologitarr vid och genast låter det klassisk norsk nittiotalsblackmetal, något som blir än tydligare när avlägsna skrik tar över sången.

Mjelva använder hardingfelan inte så mycket för melodispel utan oftast snarare för att lägga repetitiva fraser eller stämningsfulla klanger i bakgrunden, den finns ofta där men är sällan särskilt uppenbar. Musiken är inte heller på något sätt renodlad metal, utan här finns inslag av psykedelisk rock i både gitarrsound och Jon Even Schärers trumspel, inte minst i de dynamiska spökslagen i den aviga niotakten i Kvile. Visst finns här smattrande dubbelkaggar och blastbeats, men bara punktvis. 

Afargang satsar mer på tyngd och mörker än på snabbhet, och lyckas verkligen – detta är något av det tyngsta jag hört på länge. Olav Mjelva visar att han inte bara är en skicklig spelman, utan också en originell kompositör och en utmärkt metalgitarrist med en mäktig röst. Detta har verkligen varit värt att vänta på.