Redaktionsbloggen

Möt Justin Townes Earle i ett samtal om farsor, speldosor och countryns förfall

1 jun 2015

Med den amerikanska folkmusikens blodomlopp i sig är Justin Townes Earle, son till Steve Earle och gudson till Townes Van Zandt, en av countryns kungliga.
Lira fick ett samtal om farsor, speldosor och countryns förfall med en av americanans största och mest frispråkiga singer-songwriters.

text: Magnus Östnäs

När jag tänker på Justin Townes Earle hör jag ljuden av godstågen som passerar i skuggan av Music Row och vidare genom södra Nashville. Här blåser loken fyrstämmigt över hågkomster av ett liv i djupaste förnedring.

Här höll Justin som ung man på att dö av droger. En lungkollaps och en vän räddade honom. Vid 33 års ålder har han sju skivor bakom sig, tolv år av ständigt turnerande och en omfattande låtkatalog rotad i Texas-blues, Memphis-soul, old-timey och folksånger.

– PR-bolaget skrev att jag nyligen blivit nykter, men jag har varit nykter under tretton av de senaste fjorton åren. Det inkluderar tillkomsten av alla mina skivor, förutom under Harlem River Blues. Men det betyder ju inte att jag har mått bra eller varit på bra platser i livet. Egentligen har det varit värre eftersom jag varit tvungen att känna det och leva livet.

De mörka åren har förändrat honom och gjort honom mer noggrann med vilka han väljer att umgås och spendera sin tid med. I höst firar han två-årig bröllopsdag med hustrun Jenn Marie som följer honom på alla turnéer och sköter en del av hans business. Han var tvungen att gå igenom de svåra åren för att förbereda sig för henne, säger han på telefon från hemmet i Nashville.

– Jag har fortfarande en hel del att jobba med, men inte så mycket som tidigare. För första gången har jag upptäckt att livet är och kan vara fantastiskt. Det behöver inte vara miserabelt.

Justin Townes Earle är född och uppvuxen i Nashville. När pappa Steve slog igenom massivt med Guitar town 1986 var Justin fyra år gammal. Då hade hans far redan lämnat Justins mamma Carol Anne.

Redan vid tolv års ålder var Justin en lovande fotbollsspelare. Ett par skolor ville erbjuda honom fulltime scholarship baserat på hans fotbollsspel, om han höll sig hälsosam. ”But I didn’t stay healthy”, säger han med Earlsk underskruv.

Vid 16 års ålder skickade mamman iväg honom till pappan. Bort från umgänget och området i södra Nashville. Justin började spela gitarr i pappans band The Dukes men började samtidigt att sjunka djupare ned i missbruk. Han åkte ur bandet men fortsatte spela med två olika bandkonstellationer och fick som 18-åring ett erbjudande om skivkontrakt från ansedda Lost Highway. Det blev inte så.

Justin berättar att han under två års tid bodde och sov på trapporna till ett statligt ämbetsverk i södra Nashville.
– Galenskapen i det liv jag levde stod klar när jag vaknade upp på sjukhuset efter att ha legat i koma och gick direkt ut och fortsatte det liv som hade lett mig dit.

Efter en sejour i New York är Justin tillbaka i Nashville. Men han beskriver det som tillfälligt.
– Nashville är min hemstad men det finns ingen som kommer därifrån som gillar den längre. Den som tror att Hank Williams skulle vara glad över vad som i allmänhet kallas countrymusik i dag har fel, fel! Hank would kill somebody.

justin3-4Justin Townes Earle är ett av de största namnen i den musikaliska rörelse som samlas under epitetet americana. Ett samlingsbegrepp som svällt under senare år och som Justin känner sig skeptisk inför.
– Det handlar inte så mycket om att särskilja mig från andra som det handlar om att göra det jag kan. Jag har alltid gått min egen väg. Jag äger all min musik och inga skivbolag får lyssna på det jag gör innan jag skickar det till dem.
– Begreppet americana har varit ett sammelsurium från början och nu har det nästan blivit så att jag inte vill bli förknippad med det. Där man förr hade en stor americana-show och kunde se Buddy Miller, Jim Lauderdale och David Olney är det nu en massa band som inte alls hör till Nashville-scenen. Folk som inte har gjort jobbet, inte har historien och inte förtjänar det.

Justin Townes Earle är noga med historien och rötterna. Via fadern och Townes Van Zandt hittade han bluespickers som Mance Lipscombs och Lightning Hopkins. Lead Belly kom med Nirvanas och Kurt Cobains tolkning av den gamla appalachiska folksången Where did you sleep last night eller In the Pines som Bill Monroe gjorde den.

– Speciellt Mance var väldigt, väldigt viktig för mig eftersom jag gillade ragtime-bluesen mer än den tunga bluesen. Även om jag inte spelar ragtime-blues har jag den där upptempokänslan och försöker spela mera upbeat men med svärta i texterna.

2007 kom första skivan, ep:n Yuma, som inleds med Civil War-berättelsen om spöktåget Ghost of Virginia, en sång som inleds med Internationalen på speldosa. Jag frågar hur det kommer sig att han har den internationella arbetarsången på speldosa och får en berättelse som sträcker sig tillbaka till tidigt 1900-tal och hans farfars bröder som organiserade facket i de små jordbruksstäderna i Texas.

– Jag har alltid varit lite besatt av speldosor och jag har faktiskt den där speldosan framför mig nu på skrivbordet. Den där sången går djupt i min familj. I min familj är Internationalen den vaggvisa som spelas för dig i barnkammaren. Det där startade inte med min far utan med mina farfars bröder, de organiserade facket och gjorde alla förbannade, säger med Justin ett hest skratt.

Men du har aldrig varit politisk på det sättet som din far?
– Min pappa och jag gör två olika saker. Han gillar att tala om för människor vad han anser pågår i världen. Vissa människor är här för att göra det, att göra folk medvetna. Min pappa och Billy Bragg är två av dem. Jag känner inte att det är min roll, för mig är det mer att låta folk få glömma sin situation för en liten stund.

Hur har du det med farsan?
– Det är bra! Visst bråkar vi vissa dagar men det gör alla söner med sina fäder. Vi funkar rätt bra ihop även om vi båda behöver fundera ut över hur vår relation egentligen såg ut. Vad förväntades vi vara och var strulade vi till det. För jag är lika ansvarig som han är.

Och så hamnar vi där med de två nyligen utkomna skivorna Single mothers och Absent fathers med textrader som: ”Coast to coast, haunted by the ghosts of a childs hopes.”
– Det spelar ingen roll hur bra du är som förälder, du kommer ändå alltid att förstöra dina barn på ett eller annat sätt. Det där är något som alla kan relatera till och gäller alla oavsett om man erkänner det eller inte. Jag har väldigt få vänner som växte upp med båda sin föräldrar och de som gjorde det har ändå problem.

Säger Justin Townes Earle på telefon från staden han planerar att lämna, där loken blåser lika fyrstämmigt över förlorade som räddade själar. ¶

Fotnot: Justin Townes Earle avled den 20 augusti 2020, vilket vi skriver om här.

Först publicerat i Lira #3 2015Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.

Annonser