Peter Bryngelsson med gäst Bill Öhrström
Bokrelease, Sagan om Sagan om ringen
Rönnells, Stockholm 2 april
På scen två personer som båda är musiker: den ene med vildvuxna musikaliska projekt och även författare, Peter Bryngelsson. Den andre en grå eminens och entreprenör med bakgrund som modell, golfstjärna samt legendarisk bluesmunspelare, Bill Öhrström.
Samtalet handlar om Peter Bryngelssons bok Sagan om Sagan om ringen, om Tolkiens bok Sagan om ringen som blev en skiva av Bo Hansson, och om dess effekt på svensk musikrörelse.
Peter Bryngelsson leder dialogen utefter en snitslad bana genom musikhistorien omgiven av märkliga gitarrer och en barriär av effektpedaler på den persiska mattan. Bill Öhrström, uppflugen på en hög stol, var med i popsvängen från 1964 och framåt och från den positionen tar han oss med på egenupplevda centrala musikhändelser och kuriosa så att man drar efter andan.
Bill Öhrström kom av en händelse att bli erbjuden att producera danska popgruppen Lollipops, de skulle lanseras internationellt. Så Öhrström skickades till Los Angeles att mixa och mastra tejperna i Elektrastudion med legendariska producenter.
Där blev han fena på hur man producerar pop- och rockmusik. Vid hemkomsten till Sverige blev han ett nav för att få snurr på soundet av svensk musikproduktion.
Den blivande svenska progressiva musiken hade vid den tiden två grenar: den ena hade rötter i dixieland och blev vokalt inriktad med musiker som Mikael Wiehe. Den andra grenen hade rötter i jazzmusiker och i bebop och annan improviserad musik. Med mycket droger i bagaget.
Dessa musiker startade progressiva instrumentalband. Jämfört med Europa var detta unikt, med så många instrumentalband. I England och Europa började band som Pink Floyd, Soft Machine, King Crimson som band med sång.
I Koppom i Värmland byggde Anders Lind Silencestudion och började spela in denna svenska instrumentala, experimentella musik.
Kring sextiotalets mitt fanns i Gamla Stan otaliga klubbar nere I källarvalven.
På dessa jazzklubbar spelade banden veckovis långa engagemang. Därför blev den instrumentala musiken så bra. När internationella artister kom för spelningar jammade de gärna i Gamla Stans gränder och klubbar.
Bill Öhrström hade träffat Bosse Hansson och introducerat honom till instrumentet Hammondorgel B3. Efter att de båda hört jazzorganisten Jack McDuff på just Gamla Stans musikställen.
Bo Hansson bildade jazzduon Hansson & Karlsson som spelade på klubb Filips, dit Jimi Hendrix brukade dyka upp för att jamma med dem så fort tillfälle gavs. Hansson & Karlsson blev snart ett fenomen, som spelade på Konserthuset med de stora engelska och amerikanska gästande banden.
Rastlös som Bo Hansson var så tröttnade han snart och gav sig snart i stället i kast med att spela in Sagan om ringen utifrån boktrilogin.
Under denna kväll på Rönnells antikvariat lotsar oss Peter Bryngelsson fram genom Sagan om ringen-musiken, tar upp sina gitarrer i knät, klickar igång någon av sina otaliga effektpedaler och loopar och förevisar hur låtarna var uppbyggda. Han tar ett exempel, och säger:
”Denna platta är ofta förknippad med hammondorgelns ljud. Det finns ett begrepp inom musikervärlden, ”överhörning”. Man tror man hör något som inte finns där, eller är något annat. Men i själva verket finns här inte mycket hammondorgel, många av låtarna är Bosse Hansson spelande riff på elgitarren. Men intrycket är hammondorgel.”
Skivan blev en stor framgång även internationellt, för en generation djupt präglad av Tolkiens bokepos. Många frågade sig varför ingen kommit på idén att spela in en skiva inspirerad av böckerna tidigare.
Orsaken, hävdar Bryngelsson, är att Tolkien hatade Beatles. Vid denna tid gick rykten att Beatles planerade en animerad filmversion av Tolkien-böckerna. Eftersom Beatles var så tongivande, och alla andra band så hovsamma, vågade sig inget band på den självklara idén till en temaplatta.
När Tolkien nåddes av ryktena om denna planerade animerade film sade han absolut NEJ. I grannhuset där han satt och skrev repade nämligen en rockgrupp i källaren. Han hatade detta oljud, och källan till detta onda var självfallet The Beatles. Så därav ingen engelsk temaskiva. Men det var fritt fram för en platta från Sverige. Den skivan satte svensk experimentell instrumentalmusik på kartan, samt fick den svenska progressiva musiken att blomstra.
Denna eftermiddag på Rönnells blommade ut i alla riktningar. Som ett ymnighetshorn av svensk tidig pophistoria, eskapader med kända musiker, musikteori och inblickar i alternativvärldens udda vindlingar.
Denna text kunde blivit så mycket annat. Nu ansad från alla underbara anekdoter, skrönor, kuriosadetaljer som dessa herrar levererade. Allt medan de loopade gitarrerna spelande med Bill Öhrströms mustiga bluesmunspel gav musiken en mustig klang.
Boken sträcker ut sig över långt vidare perspektiv än här återgett. Gröna vågen, den nedmonterade välfärden, uppkomsten av black metal-musiken, satanismen och de mörka politiska krafterna.
Text och liveteckningar: Martin Ehrling
FOTNOT: Texten har tillfogats ett antal rättelser. Silence grundare heter Anders Lind, inget annat. Bill Öhrström spelade golf, inte tennis. Bo Hanssons skiva spelades inte in i Värmland utan i Stockholm. Det var Bo Hansson själv som spelade gitarr på sin skiva, inte Kenny Håkansson som spelade mycket med Hansson men inte på just den skivan.
