Daniel Herskedal
Musikaliska Kvarteret, Stockholm 21 februari 2026
Det händer alltför ofta att konsertscener stänger ner av olika anledningar. Ofta är det klubbar som stängs på grund av exempelvis ljudnivåer, men inte alltid. Den scen som under de senaste åren haft namnet Musikaliska Kvarteret invigdes år 1875 som Sveriges första konserthus, men nu stängs huset för konserter på obestämd framtid för att i stället användas som repetitionslokal för Stockholmsoperans orkester. Lördagens konsert var den allra sista.
Den norske musikern och kompositören Daniel Herskedal har under ett antal år nu gett ut mängder med skivor med olika konstellationer, men också två soloalbum som fått titlarna Call for winter och Call for winter II, och det är dessa han fokuserar på under denna solokonsert.
På skivorna har han spelat in mängder med lager på tuba och bastrumpet, och live löser han det på flera sätt. I vissa låtar används förinspelade stämmor som trycks igång från en dator, och i andra bygger Herskedal upp kompositionerna från grunden genom livelooping. Det kan dyka upp andningsljud genom tuban som loopas som en rytm, djupa basgångar och stämspel på båda instrumenten. Då och då förses tonerna med en subtil elektronisk rumsklang som ytterligare utvidgar den redan rymliga akustiken i konsertsalen.
Herskedal må spela bleckblåsinstrument, men är definitivt inte någon renodlad brassmusiker. Han hämtar inspiration inte bara från jazz utan också från så vitt skilda håll som sydsamisk och arabisk folkmusik, men komponerar också mycket för film och teater. Föga förvånande är musiken ofta djupt stämningsfull, särskilt när den byggs upp lager för lager och sakta förändras och växer. Herskedal rör sig över instrumentens hela omfångsrika register, ibland så långt ner i tuban att det knappt ens blir en klingande ton och andra gånger extremt högt upp.
I en låt tar han fram en uppsjö av speltekniker, som cirkelandning, multiphonics (där man sjunger en ton in i instrumentet och samtidigt spelar en annan) och användning av övertoner, vilket får tuban att påminna om en didgeridoo.
I övriga stycken är det dock fokus på mer stillsamma toner, och just klanger är det som hela konserten kretsar kring. Såväl i de komponerade låtarna som i en improvisation är Herskedal mycket skicklig på att väva samman stämmorna klangmässigt, och det hela är riktigt njutbart.
Text & bild: Rasmus Klockljung
