Jay Matharu

Jag ger er en klyscha direkt, så har vi det avklarat: Musiken, och framförandet på detta album, växer för varje genomlyss-ning. 

Nåväl, albumet börjar med en stillsam melodi i låten Atrophy. Först med gitarren. Sedan kommer saxofonen in och sedan trummor och bas. Atrophy och nästkommande låt Bare exemplifierar också en öppenhet. Öppenhet i form av luft i arrangemangen. En luftighet som är behövlig för den i övrigt, så att säga, täta och aktiva musiken. 

Matharu har skrivit och arrangerat sina kompositioner på ett gott sätt. Stilfullt och spännande. Exempelvis i låten Chalo, där vi bland annat får oss till livs en tiotakt. Härligt. Låten är också en hyllning till sitarspelaren Pandit Sanjay Guha. 

Förutom den från Storbritannien kommande men i Uppsala huserande Jay Matharu på elgitarr och keyboard så medverkar följande musiker: Erik Brandell på tenorsaxofon, Christine Lanusse på bas och Jacob Johnson på trummor. Tillsammans gör de ett förnämligt framförande. 

Som ofta i denna typ av musik finns trådar till Allan Holdsworth. Och det är inte av ondo om man säger så. Ibland kan det också finnas likheter till gitarristen Shawn Lane, som spelade en hel del med basisten Jonas Hellborg. Alltså: väldigt skickligt framfört, och oftast välpolerat. Emellanåt skulle det då behövas lite mer grus i maskineriet. Dock ska det sägas – av och till finns lite grus och kornighet. Men, några nävar till av gruset hade inte suttit fel.

Sammanfattningsvis: Finfin jazzfusion som växer.