Redaktionsbloggen

Uttrycksfulla Hafez-tolkningar på Stallet

28 Nov 2014

I söndags spelade den iransk-kurdiska ensemblen Circle of the Ethereal på Stallet i Stockholm. Liras Hama Biglari njöt av de sufiska tongångarna liksom av den utttrycksfulla sångerskan Sarang Seyfizadehs Hafez-tolkningar.

Ända sedan de klassiska poeterna Rumi och Hafez dagar har sufismen varit det återkommande huvudtemat i persisk litteratur som i sin tur präglat närliggande språkliga och kulturella sfärer med sin mysticism. Länge har detta litterära arv tillsammans med melodiken i persisk solosång varit de beständiga elementen i de i övrigt föränderliga konstellationer som funnits inom det senaste seklets iranska sång- och musiktraditioner.

En genre som hittat till konsertscenen är just den sufiska musiken som framför allt efter revolutionen – eller rättare sagt efter första årtiondets begränsningar och förbud mot stora delar av musiklivet – vunnit stor popularitet, inte minst tack vare dess mäktiga rytmik och andra uttrycksfulla inslag. Denna kväll på Stallet framförde iransk-kurdiska ensemblen Circle of the Ethereal just sufisk musik från såväl persisk som kurdisk tradition. Och det med besked.

Sångerskan Sarang Seyfizadeh briljerade i snabba kaskader av traditionella utsmyckningar över ett brett omfång. Verser av Sadi och Hafez har inte sjungits så uttrycksfullt och färgstarkt på år och dagar, och till sorgsna nordiranska melodier visade hon prov på både teknisk förmåga och god smak i sina skiftningar från solid och eldig stämma till mer lågmälda broderier med sammetston. Detta matchades väl av den lyhörda och mestadels väl samspelta ensemblens ney (kantflöjt), oud, och tas (dubbeltrumma), och med Sarangs bror Arjang Seyfizadeh på långlutan shurangiz.

Både ney och tas har ingått i musiken vid var sin gren av de två stora sufiska sällskap, framförallt i Kurdistan, där man antingen sökte inre frid och i tysthet mediterade till kantflöjtens solospel, eller lät sig hänryckas till mäktiga rytmer på stortamburinen daff och även tas, allt medan extatiska dervischer dansade i trans.

Arjang Seyfizadeh och Kaveh Sepandar hade arrangerat de traditionella sufiska melodierna smakfullt och genomskinligt och med två melodier i två skikt bestod spänningen sångerna igenom. Kantflöjtens solo bjöd in till inre sökande i början av den kurdiska delen, och följdes sedan av Sarangs traditionella kurdiska heyran – en sång utan fast takt – som tillägnades de stridande kurdiska kvinnorna i kampen mot ISIS och hoppet om en värld utan krig.

Angående sufi-traditionen förklarade Arjang Seyfizadeh dessutom att melodiska mönster brukar upprepas om och om igen, och att publiken då gärna får sjunga med. Detta gjorde åtminstone ensemblemedlemmarna, med oud och shurangiz i dialog. I de varierande kurdiska taktarter som sedan avlöste varandra ökade groovet, inte minst med neyen på riktigt svängiga rytmer över oudens mörka toner. Med daffens mäktiga och drivna markeringar i ryggen började publiken klappa takten, vilket ensemblen energiskt och svängigt – ja, med besked – bevarade med studsande kurdisk tiotakt. Själv kan jag inte minnas att jag någonsin applåderat så frenetiskt efter en konsert.

Hama Jino Biglari

 

Annonser