Redaktionsbloggen

73-årige Pharoah Sanders i toppform

DSC_1127
Anders Pihl
Pharoah Sanders
Fasching, Stockholm, 11 maj 2013.
Han ser nästan ut som Sonny Rolllins och är nästan lika legendarisk. Och han lunkar kurande runt på scenen på samma sätt som Sonny Rollins. Men Pharoah Sanders låter inte alls som Sonny Rollins gör numera. Utan mycket bättre.
Som blixtinkallad recencent visste jag inte alls vad jag hade att vänta när jag skyndade till Pharoah Sanders spelning på Fasching i Stockholm. Mina Pharoah-skivor inspelade på tidigt 70-tal är visserligen sönderspelade till vinylringar, men hur han låter nu fyrtio år senare, det kunde jag inte ens gissa mig till.
Svaret blev förbluffande rakt och enkelt: precis som förr. Inför ett fullsatt Fasching visade Pharoah var skåpet ska stå och har stått sedan 1965. Med helt intakt ton och med en oerhörd precision även i de små detaljerna levererade Pharoah Sanders tillsammans med sitt briljanta band jazz i främsta lyxklass.
Hans musik är så kärleksfull, stolt och visionär. I den här jazzen, som en gång sågs som en förelöpare till en ny och bättre värld, skymtar man ständigt en slags frihet runt hörnet. Jag krafsar ner min första spontana anteckning: Den jäveln. Han är 73 år och spelar fortfarande så att man inom sig ser flygande tefat landa på blomsterängar i Himalaya.
Han framför många John Coltrane-låtar, till exempel en skimrande Naima, i förvånansvärt exakt tidstrogna tolkningar. Frijazzen och den sökande musiken från tiden efter samarbetet med Coltrane lyser däremot med sin franvaro. I dag håller han sig inom musiklagarnas råmärken.
Bakom sin gravallvarliga mask finns dock mycket lekfullhet kvar. Sanders smackar rytmiskt på munstycket tills hela publiken skrattar och sjunger fram sin presentation av bandet. En hel del infallsrikedom finns även inne i låtarna. Ibland antyder han att kaos fortfarande är granne med gud när han för några sekunder låter som varningstutan på en gaffeltruck.
Konsertens enda besvikelse kommer efter att han klivit av scenen. Då var hela Fasching i extas och krävde länge mer under envisa applådåskor. Men några extranummer blev det inte. Om det berodde på fysiska begränsningar, med tanke på huvudpersonens ålder, eller bara en åsikt om att man ska sluta när det är som bäst, ska jag låta vara osagt.
Anders Pihl

Annonser