Redaktionsbloggen

saraparkman1bb

Sara Parkman förkunnar feeling i folkhemmet

1 Jan 2017

Med vass humor och råsvängigt låtspel använder hon vallmusiken som prisma för drömmar om ett utopiskt matriarkat eller bara ett fredat rum. Folkmusikern och kompositören Sara Parkman skickar nu iväg en trestegsraket genom patriarkatet med föreställningen Fäboland, skivan Matriarkerna med Samantha Ohlanders, och på det folkklubbplattan Sara Parkmans skog. Lira har träffat en förkunnare.

Text: Magnus Östnäs
Bild: Johan Bergmark

Bandhagens centrum. Ett slags avfolkningsbygd femton minuter från Slussen i Stockholm. Under glansdagarna i mitten av 1950-talet hem för 9 000 personer. Nu är de 6 000 boende i det som planerades som ABC-staden Vällingbys sydliga motsvarighet. Här är låghus med grönskande gårdar och en affärsgata som leder mot det rektangulära torget med några tomma lokaler. En mataffär, ett apotek, en blomsteraffär och en secondhandbutik med kläder, böcker och skivor inväntar den kommande upprustningen; känslan av 1950-tal ska återfås med hjälp av skyltar från tiden. Retrostil.

Den här förmiddagen i augusti vilar hela området i ett stilla tillbakalutat lugn, två kvinnor i samtal utan­för apoteket tycks inte ta notis om det lågmälda surret från tatueringssalongen. I den här förorts­bygden har en av den nya generationens spelmän sin hemvist. Sara Lovisa Margareta Parkman: kollektiv gruvägare, frilansande musiker, skribent och aktivist.

Med vass humor och skarpt låtspel har hon och kollegan Samantha Ohlanders under ett par års tid turnerat och dissekerat folkmusikhistorieskrivningen, nationalismen och könsmaktsordningen med ”En folkmusikalisk shåw”. Det gick så bra att de fick ett humorprogram i P3 och i en podd-intervju gjord för några år sedan beskrev Sara osäkerheten i om hennes och Samanthas existensberättigande låg mer i humorn än i deras låtspel. Duons kommande platta lär sätta stopp för tvivlet. Och efter år av spelande möten och undervisning vid Malungs folkhögskola och vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har hon fått ett språk och ett hantverk att använda i sammanhang som inte bara är folkmusik.

– Dels tycker jag så oändligt mycket om hur folkmusiken låter men också att det är en traderad kultur där du lika mycket som du får en låt, får en berättelse, ett samtal och där mötet med andra människor i den tysta kommunikationen är kärnan. Det är inte musik som är frikopplad utan det sitter ihop med allting. Jag känner mig som en snickare.

För hantverkaren Sara Parkman står berättelserna i centrum. Hon är uppvuxen i en socialt och musikaliskt engagerad familj där farfar och farmor gömde flyktingar i sommarstugan, där både pappa och farfar är präster och mamma diakon. Sara var också en av initiativtagarna bakom nätverket Folkmusiker mot rasism, som skapades när Sverige­demokraterna kom in i riksdagen.

– Vi skrev knätofsmanifestet om det essentiella att folkmusik är mångkultur, men det handlade också om att påverka medias enögda bild av folkmusik och var den kommer ifrån. Jag upplever att vi har lyckats under de här åren. Det finns en större medvetenhet och respekt i media, folk förstår att om vi ska ha ett samhälle där många möts så måste vi veta var vi kommer ifrån.

Kan man skilja musik och politik åt?
– Nej, i grunden tycker jag inte att man kan göra det. Den svenska folkmusikens historia är i mångt och mycket skapad ur ett nationalistiskt perspektiv och alla folkmusiker måste förhålla sig till detta. Folkmusiken är skapad ur en exkludering, den är inte skapad ur ett ”alla-ska-med-perspektiv” med glädje och kärlek åt alla. Det här kan vara en börda men jag tycker att det finns mycket att ta upp till diskussion och mycket att leka med. Men så måste man också kunna skilja på hur man förhåller sig och hur man är utövare. Jag respekterar verkligen musiker som inte vill tala om den här saken utan bara vill vara musiker och få spela.

saraparkman2Sara Parkman gör båda delar. I en tid där den politiska retoriken alltmer centrerats kring flagga och nationell särart, går Sara Parkman och Samantha Ohlanders in och undersöker en av de kanske mest omhuldade symbolerna för det autentiskt svenska: fäboden. För om historien är en plats vi hela tiden återkommer till, utifrån de nya berättelser och kunskaper som kommer till och försvinner, är fäboden en plats i historien som läcker åt olika håll. Fäboden har en central placering i berättelsen om den svenska folkmusiken. Dels på grund av vall­musikens långa koppling bakåt i tiden och på grund av dess särpräglade ljudbild, byggd på fraser vävda kring centrala skelettoner.

– Det finns ju en romantisk bild av fäboden med blonda kullor som spelar horn, men fäboden är en plats där kvinnor har haft makten, där tanter har styrt. Under två tre månader om året levde kvinnor tillsammans i skogen. Det är ett matriarkat som utmanar hela den kulturella bild av historien där kvinnor setts som passiva, där mannen har ansetts ha en naturlig relation till skogen. I fäboden, två mil från byn, så är det plötsligt tanterna, de gamla mödrarna, som har makten, säger Sara Parkman.

Fäboden och vallmusiken – den gamla arbets­musiken som hade till uppgift att samla djuren, skrämma rovdjur och kommunicera med andra – har i historieskrivningen setts genom raster av föreställningar om folket och det ursprungliga. En av de tidiga folkmusiksamlarna och vallåts­upptecknarna, juristen och sångaren Richard Dybeck verksam under mitten av 1800-talet, tyckte sig i fäbod­kulturen hitta grunden till allt vad svensk folkmusik är, något som representerade en naturlig musik ställd i kontrast till konstmusiken. Och så fick musiken och fäbodv­arat bli en motvikt mot det man ansåg vara samtidens förfall.

– På samma sätt som vita män har skrivit och konstruerat en fantasi vilket har blivit en folklig historia om fäboden som en våt dröm om ett anrikt Sverige som inte längre finns, har jag skrivit min fantasi ifrån det jag läst och de slutsatser jag har dragit.

saraparkman3 kopiaEfterforskningarna och idéerna kring fäboden och dess liv och musik har resulterat i föreställningen Fäboland, vilken ska ut på Sverigeturné i Riksteaterns regi. Sara har skrivit manus och tillsammans med Samantha Ohlanders har hon intervjuat och träffat kvinnor som själva varit på fäbod och som skrivit om det, bland andra Saras egen farmor. Ur materialet och mötena växte en bild av kvinnors längtan till ett eget rum. Ett rum att tala om historia på sina egna villkor.

– Vår föreställning Fäboland handlar väldigt mycket om den här platsen och om alternativa rum. Vi pratar om Thelma och Louise i allmogestil och vi spexar mycket, pratar om Zorn och lesbiska fantasier och spelar covers av Tina Turner och Täppas Fogelberg, det är som en kabaret men på fullständigt allvar om längtan till det här rummet där jag får sätta förutsättningarna. Den matriarkala utopin.

Kan man se det som en del av ett patriarkalt system, som ett slags ventil, eller som en helt ­annan ordning?
– Jag tänker att det fungerade både och. Det verkade som en egen världsordning men att det blev en ventil. När de här kvinnorna kom tillbaka till gården så är det klart att de bar med sig erfarenheten av att bo ensamma och arbeta ihop. Karin Edwards säger: det romantiska var att jag fick ha min egen säng och min egen stuga och vara min egen herre på täppan. Alla kvinnor säger samma sak, att det var en sådan frihet, och att man fick ta sina egna beslut.

Fäboden som drömmen om ett eget rum. Fäboden som en symbol för empowerment av ett kvinnligt genus och som ett radikalt annat.

– Som sista generationen som vuxit upp på fäbod berättar musikforskaren Anna Ivarsdotter att det finns en saknad av platsen. Det var en typ av fristad, en typ av sommarkollo för kvinnor även om det innebar extremt tungt arbete

Denna fäbod vars musik Anna Ivarsdotter menar är ”en av de rikaste och mest särpräglade kvinnliga musiktraditionerna i Europa”. Sara berättar hur inspirationen till att skriva en alternativ historia kring fäboden har fått näring av kunskapen om vallåts­musikens teoretiska uppbyggnad och att vallmusikens speciella struktur också kan förklara något om hur de tänkte. För musiken, menar hon, är ett uttryck för hur vi förhåller oss till varandra och på samma sätt som byggnadstekniken är ett uttryck för hur man ser på människan så är musiken också det.

– Det finns en idé om att musiken ska vara neutral och härlig men den är ju lika mycket ett uttryck för våra tankar och idéer. Vallåtsmusiken är uppbyggd av fraser och kvartstoner som bryter med den västerländska konstmusikens dur-moll-uppdelning som speglar och uttrycker den kristna idétraditionens tydliga dikotomier man-kvinna, natt-dag, gott-ont, dur-moll. Om vallmusiken har en helt annan typ av uppbyggnad så kan jag inte låta bli att tänka: aha! Vad speglar då den? Hur var tankemönstren på fäboden? Då vittnar de förmodligen om något annat. Fäboden blir genom den här teoretiska kunskapen en lucka till något annat, där det har funnits andra värderingar, andra förutsättningar – men det vet jag ju inte, det kan jag bara fantisera om vad det var.

Fäboland är bara ett av Sara Parkmans på­gående projekt. Det första i ett slags trestegsraket där delarna på ett eller annat sätt är centrerade kring vallmusiken. I vår släpper hon och Samantha ­Ohlanders en skiva där de bjudit in sina förebilder, folkmusikerna Lena Willemark, Susanne Rosenberg, Ellika Frisell, Agneta Stolpe och Marie Selander. Hälften av låtarna är traditionella som Gråtlåten, Spelstina och Lammena, hälften egna nyskrivna. Arbetsnamnet är Matriarkerna och är Sara och Saman­thas hyllning till dessa kvinnliga föregångare.

– Jag satt inne på toaletten hos Lena Willemark och tänkte: vad har vi gjort? Vi har tagit oss extremt mycket vatten över huvudet! Lena är ju ett sådant superproffs långt ut i fingerspetsarna och vi känner en sådan enorm respekt mot henne och de andra. Jag tänker om dom som gudinnor men de är ju också människor och de blev jätteglada över att bli tillfrågade och tyckte att det var härligt att de får vara med i den här rollen.

saraparkman4Matriarkerna släpps i februari nästa år. Men redan i oktober, mitt under pågående turné med Fäbo­land, släpper hon sin första soloskiva Sara Parkmans skog. ”Nej, tajmingen är inte optimal”, tillstår hon. Sara har skrivit låtar och musikerkollegan Hampus Norén sköter maskinparken. Skivan är något annat än låtspelet i Matriarkerna, men det finns klara spår av vallåtsmoduset på skivan, där hon står för all sång, oscillerande mellan nära pratsång och kulande. De egna texterna talar om sorgen och det sårbara, längtan, vemodet och ett milt vansinne i rader som: ”Bom, bom, dynamite, jag orkar inte att göra någonting alls just nu.” Låten heter Dynamite, gästas av sångerskan Xenia Kriisin, och kom till efter att Sara sett Alexandra Dahlströms dokumentär All we have is now om bandet Vulkano.

– Jag slogs av att saker och ting inte måste vara så jävla allvarliga hela tiden. Att man kan få yla och låtsas vara varg på scen, typ. Så jag gick hem och tänkte ”nu jävlar nu ska det bli skoj” och så blev det jätteallvarligt, säger Sara.

Att få vara svag och skör är något hon återkommer till i de egna texterna. Kanske för att människor ofta läser henne som stark.

– Men jag är nog en melankoliker av rang. Mycket av all musik och text jag skriver kommer oftast ur att saker är skit, men så spelar man av sig lite, skriver något om att inte orka mer och sen kan en traska vidare några dagar och det känns lite lättare.

Har sången kommit med att du upptäckt vallåts­musiken eller har du alltid haft den?
– Både och. Jag är uppvuxen i en väldigt kyrklig familj där vi alltid sjungit mycket i kör och haft en familjekör där vi sjungit för släkten. Vår familjs relation är att vi sjunger ihop. Faktiskt var det nog att jag hittade ett uttryck i vallåtsmusiken som gjorde att jag kände mig bekväm med att sjunga på det sättet, med kulning och hur man kan använda sig av den rösten. Där finns ett ideal i den musiken som gjorde att jag kunde känna mig trygg med att sjunga. Jag har nog aldrig identifierat mig som sångare men inser att jag nästan använder mer röst än fiol.

Vad består Sara Parkmans skog av? Blandskog? Urskog? Virkesuttag?
– Blandskog och urskog – absolut inget virkes­uttag. Jag tänker mig skivan som ett hus där alla rum har olika känslor: soliga verandan där farmor och farfar dricker kaffe, ett annat är ett ångestrum. Jag tycker att mycket av den moderna folkmusiken har varit ganska tråkig så jag har varit lite kaxig och vill göra bra modern folkmusik som går åt olika håll och kan funka på olika platser. Kolonien, till exempel, använder sig av reggae, det tycker jag är bra, Väsen har ett helt annat förhållningssätt som jag också gillar jättemycket men jag vill göra mer klubbig musik. Det ska vara som Hedningarna fast 2016 tänkte jag från början.

Hedningarna representerar ju en mer köttig folkmusik? Är det åt det hållet du vill? Köttfolk?
– Ja! Mer köttig folkmusik. Men jag inspireras också av det sätt de bröt ny mark med sin musik och dess blandning av olika musikaliska element. Ambitionen för mig är att det ska vara folkmusik som kan röra sig i andra sammanhang, på klubbar, och det har funkat, det har skrivits om min musik utomlands, du vet: folkmusik i ny kostym, som ett marknadsföringsknep, säger Sara med ett leende.

Vi tystnar en stund inne på inne på kaféet som tidigare var ett av Konsums största matvaruhus. En av tidens överlagringar. Från progressivt matvaruhus i den nya ABC-staden där man kunde lämna in beställningen på morgonen och hämta ut varorna på kvällen, till ett förortskafé där Sara hälsar på bekanta och ger en kvinna pengar till fika.

Sara Parkman är 27 år, född i Sundsvall, uppvuxen först i Rättvik – ”hatade folkmusik då” – och sedan Härnösand med kommunala musikskolan. Folkmusiken mötte hon genom Lukas Moodyssons film Tillsammans. Hon gillade progglåtarna, gick till biblioteket och lånade en samling, föll för Arbete och Fritid, Träd Gräs och Stenar och Kebnekajse. Förälskelsen i folkmusiken kom med festivalen Urkult i Näsåker. Året var 2004 och Sara lyssnade på Hoven Droven, Östblocket och Kroke. Hon till­frågades om hon ville vara med i folkmusikbandet Kraa. Året efter spelade de själva på Urkult. I ­Malung fick hon gräva ned sig i traditionen, inte minst genom mötet med rumskompisen Samantha Ohlanders.

– Hon kommer från en folkmusikerfamilj och var rätt chockad över att jag inte hade en aning om vilka alla de där gubbarna var, Päkkos Gustaf och Hjort Anders och dom.

I dag har Sara koll på gubbarna. Och tanterna. I dag har hon hantverket och traditionen och genom den ett språk som hon kan använda i många olika sammanhang.

Har du någon speciell hemvist i de olika låttraditionerna?
– Jag har haft det. Har spelat mycket låtar från Ångermanland. Väldigt fina låtar även om de inte har samma kultstatus som Bingsjölåtarna som jag genom Ellika Frisell och Mats Edén spelat mycket av. Men i och med att jag lämnade skolan så känns det inte som att jag behöver ha en specifik tradition.

Hon återkommer till vikten av att känna sin tradition och att ha kunskap om den.

– För att inte exotifiera den andre måste du veta var du själv kommer ifrån och då måste vi prata om tradition. Oavsett om det gäller svensk folkmusik, kyrkan, street-art, folk-race eller vad det nu är så måste du kunna din tradition.

Men hon är inte lika lockad av att vara en talesperson som levererar klatschiga uttalanden i media längre. Det tycker hon andra kan få stå för.

– Mina spexiga uttalanden finns i det som görs, och det behöver inte vara sensation. Jag känner att jag gör mer nytta genom att vara politisk i görandet.

Säger Sara Parkman. Folkmusiker med en klar mission. Fast med ett annat hantverksskrå än pappa och farfar, prästerna. Ser du dig som en förkunnare?

– Det finns ju många beröringspunkter och pappa tycker att det finns lite predikant i mig. En duktig präst är ju också en dramaturg som ska kunna skapa en gemenskap i församling, ska leda vidare och göra så att folk får feeling. Och så är det ju också att stå på scen, folk ska känna sig trygga och veta vad som händer. Folk ska få feeling. ¶

Först publicerat i Lira #4 2016Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.

01 Ettan.indd

Annonser