Vi konstaterade i sammanfattningen av jazzåret 2025 att det varit något av ett Christer Bothén-år, med allt från soloskivan Donso n’goni till framgångarna med bandet Cosmic Ear.
På onsdag den 18 februari är han i farten igen, då med projektet Xylofonorkesterns spelning på Stallet i Stockholm, en konsert som kommer att spelas in och ges ut som ett livealbum på Bengt Bergers etikett Country & Eastern.
2014 porträtterade vi Christer Bothén i samband just med att Xylofonorkestern då gav ut sitt debutalbum, Stora blå.
Liras reporter Karin Jacobson träffade honom i replokalen i Hjorthagen för ett samtal om lärande och musikens innersta väsen. Vi bjussar på hela artikeln här!
Christer Bothén har alltid varit en slags upptäcktsresande i musik. En av hans mest spännande resor gick till ett dagcenter i Solna. Där tog hans aktuella projekt Xylofonorkestern form.
Text: Karin Jacobson
Bild: Anna Intemann
Den står en bit bort från den gula baracken, en Volvo 240 kombi från 1990. Vi hinner inte beskåda den närmare, men det är ett av få fordon som har fördelen att smidigt rymma en rak kontrabasklarinett. Två dagar i veckan i sju år har Christer Bothén tagit den de sex kilometrarna till den dagliga verksamheten på Stora Blå Kultur i Solna.
Från början för att göra rytmiska övningar med en grupp personer med kognitiv funktionsnedsättning. Sedermera för att vara ensembleledare för samma, nu skivaktuella, grupp. För två veckor sedan hade Xylofonorkestern, som de numera heter, en bejublad releasekonsert för sin debutskiva Stora Blå. Ett på många sätt unikt album, inte minst för att musiken är skriven för sex xylofoner, slagverk och sång.
Att Christer över huvud taget skulle säga ja till att ”komma och se om han kunde hitta på något” den där midsommaraftonen för sju år sedan var dock långt ifrån självklart. Han hade ju aldrig gjort något liknande. Däremot hade han, mycket på grund av sina resor till Marocko och Mali, egna teorier om musikens möjlighet att läka och förmåga att öppna upp.
– Jag har funderat mycket på detta: Hur gör jag när jag lär mig något, oavsett vad? Du vet, de där ögonblicken när det klickar till, kroppen öppnar kanaler till tanken och lamporna tänds.
Vi sitter på varsin träpall i ett ombyggt omklädningsrum i Hjorthagen. Det är Christers replokal, inte långt från hans hyreslägenhet. Uppradade till vänster om pianot står en kontrabasklarinett, en basklarinett och en vanlig klarinett. Till höger en träxylofon. I den gamla soffan vid väggen snett emot trängs ett tiotal instrument med runda eller ovala kroppar av skinn och kalebass – guimbri till vänster och donso n’goni till höger. De flesta har han själv plockat med sig från sina resor.
I över fyrtio år har Christer Bothén befunnit sig i centrum av den svenska jazzens experimentella och ljudutforskande scen. Som instrumentalist på sina olika klarinetter, piano, afrikanska lutor och som kompositör. På 1970- och 80-talen var han en av medlemmarna i världsmusikbandet Archimedes Badkar och slagverkaren Bengt Bergers jazzproggiga Bitter Funeral Beer Band. Men det sammanhang som Christer kanske är mest förknippad med är Bolon Bata, en grupp som blandade låtar influerade av malinesisk jägarmusik och marockansk gnawamusik till en slags world music innan begreppet var lanserat.
Nu i november är han även aktuell med en återutgivning av en lp med Spjärnsvallet, en 70-talskvartett med frijazz/improvisationsmusikerna Kjell Westling, Nikke Ström och Bengt Berger. På skivan, som fått namnet Again and again, finns även överblivet material från inspelningen, samt ett nytt stycke till minne av den bortgångne Westling.
Trots att fyra decennier passerat känns musiken påtagligt modern, fylld av nyfiket experimenterande med folkmusik och ljudutforskande improvisationer. Det sista är också det som Christer i dag lägger sin mesta vakna tid på – fast solo. Efter tio års utforskande av basklarinettens många ljudmöjligheter har han nu samlat på sig tillräckligt mycket material för en soloskiva, återstår bara att hitta ett skivbolag.
Tekniken han använder sig av kallas på klarinettmusikerspråk för false fingering, eller alternativ fingersättning, vilket innebär att man öppnar klaffarna i en annan ordning än den traditionella. I Christers fall dock inte för att få fram de naturtoner som också bildas på detta sätt, utan för att lyssna till det som ligger bredvid tonerna.
– Jag har alltid varit intresserad av sound. Vi har ju en oändlig mängd ljud runt oss som vi inte lyssnar till. När det gäller basklarinetten är jag till exempel intresserad av skälvningar och bristningar.
En genuin nyfikenhet på musikens innersta väsen är också en av grundstenarna i Xylofonorkesterns musicerande. När albumet Stora Blå nu släpps är det resultatet av ett mödosamt arbete som många gånger har tyckts stanna upp. Vi pratar som sagt om sju år.
De första övningarna hade egentligen inte med musik att göra, berättar Christer, utan var mer ett slags sökande efter vad som alls var möjligt att utföra. Att lura kroppen eller tanken att ta sig utanför invanda mönster. Han började med det som alla i gruppen redan kunde – att gå.
– I gåendet finns en rytm, som du dessutom kan klappa till.
Efter några månaders övande på att gå i samma takt fick gruppen så småningom klappa en annan samtidigt. Efter något år av klappande och gående – under vilka några tröttnade och hoppade av – kom nästa utmaning, att sitta mitt emot varandra och spela på en lång pentatonisk träxylofon.
– Xylofonen passar bra eftersom den är neutral till dig som spelar. Slår du bara rätt på den så klingar den lika för alla och du behöver bara dina två händer. Vi gjorde ungefär samma sak där som när vi hade gått och klappat i olika takter – två slag där och tre där – fast nu med pinnar i händerna.
Efter ytterligare år runt träxylofonen fick alla varsin, vilket var svårare eftersom musikerna inte längre satt mitt emot varandra utan på två rader. Men efter ett tag fungerade även detta. Och någonstans där, säger Christer, började han leka med tanken att detta kanske var musik som andra skulle vilja höra.
– Den här musiken står inte någon annan efter. Den är unik. Och vad som är musik finns det många olika uppfattningar om. Min pappas generation till exempel, många av dem kunde inte relatera till utomeuropeisk musik över huvud taget.
Just att försöka förstå andra länders musikkulturer är något Christer ägnat mycket tid åt. 1971–72 bodde han med en grupp jägare i Mali för att studera deras musiktradition och 1977 vistades han en lång period hos gnawa-mästaren Abdellatif El-makhzoumi för att lära sig stränginstrumentet guimbri. Musiken var traditionell gnawa, en sufiskt inspirerad musik som används rituellt, långt från den popmusikvariant som senare blev populär i väst. Efter att ha bott där i några månader fick han en kväll i slutet av Ramadan till uppgift att sitta på torget och sälja plastleksaker för att dryga ut mästarens inkomster.
– Han gav mig en filt att sitta på och en lång pinne att slå efter gatubarnen när de kom och försökte stjäla. Och så hade han ställt en transistorradio bredvid mig. Plötsligt hör jag en konstig musik som jag absolut inte kan placera. Ryckig, en aning ostämd. För trettio sekunder har jag ingen aning om vad jag lyssnar på. Sedan inser jag att det är Mozart.
Detta, att så totalt befinna sig utanför sin kulturs bräddar att den för ett ögonblick blir oförståelig och främmande, är en erfarenhet som Christer skattar högt. Likaså utmaningen att kommunicera utan att dela samma språk, vilket han fick göra med mästaren.
– Vi satt nätterna igenom och försökte förklara saker för varandra, ritade i sanden. Men jag skulle ändå tro att nittio procent blev rätt. Du vet, jag är en sådan där person som försöker och försöker tills jag gör mig förstådd. Frågar någon om vägen så följer jag med personen för att den ska gå rätt.
Det där känns igen från Christers sätt att förklara vägen till replokalen. Jag har nog aldrig fått en så engagerad och detaljerad vägbeskrivning till någon plats. En vilja att förklara och delge en annan människa kunskap som säkert är värdefull även som ensembleledare i ett musikpedagogiskt projekt. Speciellt som det ibland tycks gå i stå och ofta röra sig framåt med myrsteg.
Så, hur är det då att spela med Xylofonorkestern jämfört med andra grupper?
– Det är delvis en helt annan musik än den jag vanligtvis gör. Och det här görandet, när vi lyckas få musiken att lyfta – då är det så jävla kul. Men det här är inget som varit lätt. Det har varit en kamp och en erövring av musiken. Det kan man ju göra med andra också, men de här människorna befinner sig i en så svår livssituation. Och att då kliva över sin egen begränsning och tillsammans göra något. Allt det där finns i musiken när vi spelar den.
Nu har Xylofonorkestern spelat för publik i ett år, bland annat på Moderna Museet, Vattenfestivalen och ett antal konserter genom Länsmusiken. Och även om Christer är övertygad om att det är han själv som berikats mest av att projektet tror han att även de andra medlemmarna utvecklats som personer.
– De har lärt sig något nytt och kan samarbeta inom ensemblen. Och att få spela på stora scener – ”Vi har spelat på samma festival som Janne Schaffer, wow!” – det ger självförtroende. ¶
[ur Lira #5 2014]
Prenumerera på Lira du med för att hänga med i allt som händer inom jazz, folk och rootsmusik!
