Daniel Norgren

Dela den här recensionen:

Daniel Norgren är något så ovanligt som en svensk, nutida folkartist som både skakat av sig Dylankomplexet och flirtarna till P3:s musiksättare. Med det sagt är Bob Dylan inte alls någon dum referens, men då ska vi prata om egensinne och handlag med musikalisk betoning och inte om plagiering. För laddad med atmosfärisk lo-fi-finess skrinnade Norgren in i våras och räddade den svenska americanagenren med skivan Alabursy.
Redan nu kommer alltså uppföljaren The green stone och med tanke på att Norgren tydligt är i sitt livs form gör han allt rätt i att ösa på så länge det varar. The green stone är mer svävande och atmosfärisk än Alabursys air av fuktskadad, hemsökt trästuga, men den själfulla omsorgen känns igen. Det finns något gåtfullt och svårgreppbart i de avskalade orgellåtarna och det är ljuvligt att få gissa och famla. Låtar som I waited for you, Beyond words och Softly falling snow påminner om Dylans Oh Mercy om du tänker bort mycket av Daniel Lanois medverkan, eller om en brusig Springsteen, alltså något man inte riktigt vill ska ta slut.