Fuchsia II

Dela den här recensionen:

I brytningstiden mellan 1960- och 70-talet hade engelsmannen Tony Durant en vision om ett annorlunda sound. En rockgrupp (gitarr, bas, trummor), med en stråksektion – två fioler och cello – som inte bara ornamenterar musiken, utan är en integrerad del av gruppen. Fuchsias enda album släpptes 1971 och visar upp ett spännande och annorlunda band som har släktskap med grupper som Electric Light Orchestra, Genesis och Renaissance.
Som så ofta, redan på den tiden, fick Fuchsia ingen backning från skivbolaget, och splittrades kort efter. Men för åtta år sedan lyftes albumet fram i musiktidningen Mojo i deras serie Forgotten classics och ett italienskt skivbolag återutgav skivan på cd. Det fick Tony Durant, som nu lever i Australien, att börja skriva musik till en uppföljare. Och se, här är den, efter blott 42 år.
Durant har behållit gruppens grundidé, men utökat stråksektionen till en kvartett, med en extra cello. Hans låtskrivande har mognat, men rösten har inte förändrats nämnvärt. Fuchsia-soundet är fortfrande originellt, och även om det låter som en naturlig uppföljare så låter musiken inte förlegad och fadd, utan fräsch och up-to-date; Fuchsias sound var före sin tid, redan då.
Tony Durants gitarr och stråksektionens barockarrangemang leder oss i en lustiger dans, från inledande Melancholy roads excentriska blues till avslutande Piper at the gates gotiska acid folk, via den härliga orientaliskt inspirerade Girl from Kandahar (som kunde ha platsat på Page & Plants No quarter), och det underliggande hotet och den antydda brådskan i The waves.