Häftiga Sierra Leone’s Refugee All Stars är ute på en Nordenturné och spelar på Södran i Stockholm på tisdag och på Nefertiti i Göteborg på torsdag.
Här återpublicerar vi den intervju som Liras Olof Peronius gjorde med bandet i våras, från Lira #3 2012.
De bildades mitt under brinnande inbördeskrig. Femton år senare berättar sångaren i Sierra Leone’s Refugee All Stars om den långa resan från misär till musikscener världen över.
av Olof Peronius
Vi med armar och händer i behåll kan om vi vill hålla upp händerna, sätta ihop tumme och pekfinger för att bilda ett tecken som ser ut som klöversymbolen i en kortlek. Detta var tidigare symbolen för gänget kring rapparen Jay-Z, där bland andra Kanye West ingick. När West 2004 samplade Shirley Basseys Bondlåt Diamonds are forever var det ännu en i raden av hip-hopens självförhärligande skrytlåtar. ”Throw your diamonds in the sky/if you feel the vibe”, rappade han, eftersom klöver på engelska heter just diamonds.
När Kanye West spelade upp låten för rapkollegan Q-Tip fick han för första gången höra om inbördeskriget i Sierra Leone – ett krig som till stora delar finansierades av handeln med diamanter. Ett krig där barnsoldater användes regelbundet, ett krig där tillfångatagna soldater och civila – vuxna som barn – fick sina armar amputerade av rebellgruppen RFU, stödda av den liberianska krigsherren och sedermera presidenten Charles Taylor. En bestialisk taktik med dubbla syften: dels för att verka avskräckande, men också för att de amputerade varken skulle kunna bära vapen eller kunna jobba i diamantgruvor framöver. Det beräknas att över 10 000 personer fick antingen ena handen eller ena armen avhuggen i inbördeskriget 1991–2002.
Kanye West blev så tagen av vad han fick höra att han inte bara ändrade låtens titel till Diamonds from Sierra Leone utan också gjorde en remix med en helt ny text, där han problematiserade det diamantprydda Jesussmycke han bar runt halsen. West antydde att han och hans kompisars förtjusning i ”bling-bling” indirekt bidragit till att folk dött och amputerats i Sierra Leone.
”Though it’s thousands of miles away/Sierra Leone connects to what we go through today/Over here it’s a drug trade, we die from drugs/Over there they die from what we buy from drugs/The diamonds, the chains, the bracelets, the charmses/I thought my Jesus-piece was so harmless/Til I seen a picture of a shorty armless.”
I maj 1997 – ungefär vid samma tid som Kanye West hoppade av sin collegeutbildning efter endast en termin – tvingades Reuben M Koroma fly från sitt hem i Sierra Leone. Han lämnade för alltid jobbet som sångare i bandet The Emperors.
– Jag bodde i Lungi, nära Freetowns flygplats, berättar han med sin lugna och eftertänksamma röst, när Lira ringer upp honom i hemmet i Freetown.
I dag bidrar Reuben M Koromas band Sierra Leone’s Refugee All Stars (som tidigare hade en enarmad medlem) till att världen inte bara tänker på blodsdiamanter när de hör namnet på hans land. Gruppen har precis släppt sitt tredje, reggaedoftande album.
Reubens liv som flykting började med att en grupp missnöjda militärer genomförde en statskupp, och bildade Armed Forces Revolutionary Council (AFRC), som tillsammans med RFU tog över Freetown. Flera västafrikanska stater gick samman och bildade den fredsbefarande styrkan ECOMOG, som försökte driva ut rebellarmén från huvudstaden.
Reuben hade tyckt att han bodde på ett perfekt ställe för en kringflackande musiker – tills de fredsbevarande styrkorna försökte erövra Lungiflygplatsen från AFRC-armén.
– Situationen var verkligen förskräcklig för oss som bodde i området. Det var sporadisk skottlossning, stundtals tungt artilleri – hela situationen var väldigt kaotisk, berättar Reuben.
– När skottlossningen upphörde sökte de fredsbefarande trupperna igenom hus efter hus. De tog mig till fånga, och förde mig och mina grannar till flygplatsen – de var övertygade om att vi var en del av rebellstyrkorna. Jag blev arresterad och slagen. De tvingades oss att sitta på huk i över en timme. Till slut fick vi lägga oss på rygg på marken mitt i solgasset.
Reuben hörde hur soldaterna diskuterade vad de skulle göra med de tillfångatagna – ett tag fruktade han för sitt liv.
– Som tur var dök de ghananska trupperna upp – en av deras befälhavare sa ”de här personerna hade inga vapen när de tillfångatogs, de är civila och inga rebeller”. Så till slut släpptes vi fria.
En svårt medtagen Reuben tog sig hem till sin fru Grace.
– Jag till min fru: så här kan vi inte ha det, vi måste ta oss härifrån. Och det gjorde vi: vi lämnade vårt hem till fots. Vi gick över fem mil, innan vi kunde ta oss över gränsen till Guinea med båt. Efter ett tag hamnade vi i ett flyktingläger i Dakagbe.
I lägret bildade han Refugee All Stars.
Dagen innan jag ringer upp Reuben meddelade den FN-ledda specialdomstolen för inbördeskriget i Sierra Leone att Liberias förre president Charles Taylor befunnits skyldig till medhjälp till brott mot mänskligheten.
– Det var en stor dag för alla oss i Sierra Leone – det känns som att rättvisa äntligen skipas. Charles Taylor var en av dem bidrog till kriget som drabbade alla oss sierraleonier väldigt hårt, säger Reuben.
Nyheter i SierraLeone kommer fortfarande till stor del via radio – något som Refugee All Stars har tagit fasta på genom att döpa sitt nya album till Radio Salone – det sistnämnda är vad landet kallas på krio, det språk som de flesta sierraleonier förstår. Albumet spelades in i New York, i vad som låter som en riktig vargavinter.
– Det var is överallt och det var väldigt kallt för oss! Väldigt kallt! Det var en hemsk upplevelse för oss, säger Reuben.
Påverkade kylan inspelningsprocessen?
– Ja, en av våra medlemmar, Jahson, blev allvarligt sjuk, och de flesta av oss var rätt krassliga, för vi är inte vana vid den sortens extrema kyla. Vi blev sjuka och vi var tvungna att äta mediciner för att kunna fortsätta inspelningarna. Det var inte lätt.
Ändå låter musiken väldigt varm….
– Hehehe. Oh yeah!
Reuben skrattar, men faktum är att Radio Salone låter som ett sprudlande glatt möte mellan Karibien och Västafrika, inspelat med en analog, organisk ljudbild som för tankarna till 1970-talet. Det sistnämnda får nog tillskrivas producenten Victor Axelrod (själv med i banden Antibalas Afrobeat Orchestra och Easy Star All-Stars), men glädjen i musiken kommer av ett band som har gått från att oroa sig för nattliga ormbett och drogade, skjutglada och machetebeväpnade barnsoldater till att turnera världen runt – och fortfarande knappt tror att det är sant.
Av All Stars tre album är detta det mest reggaeinfluerade, vilket knappast är någon slump.
– Vår huvudstad heter Freetown eftersom det var en plats dit frigivna slavar kunde flytta tillbaka till Afrika, framför allt från Karibien. Med sig hade de många kulturella influenser. På 60- och 70-talet hade vi en musikstil som kallas baskera, som påminner mycket om reggae, den har en liknande rytm. Så när reggaen kom på Jamaica blev den snabbt populär här också, eftersom vi redan kände igen oss i musiken, och även eftersom våra kulturer påminner om varandra.
Reubens far, Pa Fullah Koruma, spelade handtrummor i ett baskeraband.
– Baskera är lite på utdöende. I takt med den tekniska utvecklingen har annan musik tagit över, nuförtiden är det bara i avlägsna byar som man fortfarande kan höra baskera spelas. I städerna tycker folk inte om det längre, säger Reuben.
Vad för musik lyssnar de unga på i Sierra Leone i dag?
– Av dem som är i skolåldern lyssnar de flesta på hip-hop, men en del även på reggae. De som är så där 35–40 år, de lyssnar på reggae och traditionell afrikansk musik.
I samband med inspelningen dog Francis ”Franco” Langba. Franco var den första personen Reuben lärde känna i flyktinglägret. Tillsammans bildade de Refugee All Stars – Franco hade en akustisk gitarr och Reuben sjöng. Med tiden tog de in fler medlemmar, byggde hemgjorda trummor och blev så populära att en kanadensisk NGO sponsrade dem med en enkel ljudanläggning och en basgitarr. Logiken var enkel: när All Stars spelade samlades folk, och då kunde organisationen informera om aids och liknande.
Radio Salone är dedikerad till Francos minne.
Fortfarande bor många människor i flyktingläger – har du något råd till dem?
– Jag skulle säga åt dem att allt inte är förlorat. Det viktigaste när du lever som flykting är att ha ett mål, något att fokusera på. Man måste ge sig den på att lyckas, och arbeta mot det målet. Även om du är en flykting kan du göra saker av egen kraft. Du kommer att stöta på många hinder på vägen, men du kan ta dig över dem om du bara tror på dig själv.
Vad kan vi som aldrig har levt i ett flyktingläger lära oss av dig och andra flyktingar?
– Folk i flyktingläger går igenom många svårigheter – men det kan man göra även på andra ställen. När jag kom till Amerika för första gången såg jag hemlösa människor. De lever på samma sätt som flyktingar – de har inget hem, de har inget jobb. Det man måste inse är att om man försöker jobba hårt för att komma bort från den situationen så ökar chansen betydligt att lyckas med det. Det gäller allt här i livet. Vissa människor fokuserar bara på hur svårt de har det – risken med det är att man fastnar och inte försöker förbättra sin situation. Jag har haft en väldig tur i livet – i dag har vi blivit något av en positiv symbol för vårt land – och det genom att göra det vi älskar mest av allt: att spela musik.
