Redaktionsbloggen

rogertallroth1994

Roger Tallroth och ögonblickets musikanteri – ur Lira #2 1994

Vi fortsätter vår nya tradition att blicka ett kvartssekel tillbaka i Liratiden och landar nu i vårt andra nummer, utgivet i december 1994, med Mari Boine på omslaget. En av artiklarna i numret är en fin intervju med den unge gitarristen Roger Tallroth, i den då ganska nybildade trion VäsenHär återpublicerar vi hela texten med benäget tillstånd av artikelförfattaren Reidar Sjödén, som senare blev redaktör på Lira åren innan redaktionen flyttade från Falun till Göteborg.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Humor, lust och respektlöshet. Tre ord i vilka Roger Tallroth utan omskrivningar sammanfattar sig själv och sitt musikanteri. 
– Honnörsord, säger han utan att backa.
Jodå, det hörs. Men det finns något större – en förutsättning för att dessa kvalitéer framträder i allt han företar sig.
Närvaro. Total närvaro. 

Text: Reidar Sjödén

Varifrån denna förmåga att så totalt befinna sig i nuet kommer – det går inte att få grepp om. Kanske skulle det också bli alltför personligt. Men det är inte svårt att tycka om denne ”gitarrens upprättare”, där han 36 år gammal och en och nittio lång tillbakalutat blickar ut över en karriär som egentligen bara börjat.

Jag träffar honom på legendariska Tennstopet i Stockholm, där det i trygg och oförställd husmanskostmiljö bjuds potkäs, sotare och renat – serverat med glimten i ögat. Han passar här, Tallroth, som återvänt till huvudstaden efter en hektisk sommar med Nordman, 22 spelningar i augusti bara.

– 22 000 i publiken på Liseberg. Det var bara fotbollslandslaget som drog fler, säger han och skrattar och medger att han för första gången tjänat en och annan slant på sitt musicerande.
– Det är man knappast bortskämd med …

Trots detta har Roger tackat nej till nästa turnésväng. Orionteatern lockar med ”Vredens barn” – Sara Lidmans berättelse om när järnvägen kom till Norrland. Teaterkonsert, kallar man projektet som lär bli något aldrig tidigare skådat. Eller avlyssnat. Ale Möller, Lena Willemark, Ellika Frisell, Olle Steinholtz och Roger ska förhoppningsvis ge Lidman en ny dimension.

– Skönt att få ägna sig åt egna projekt ett slag, slår han fast – utan att på något sätt förmedla känslan av att vara missnöjd med vad han tidigare ägnat sig åt.

Och om Nordman säger han – en gång för alla:

– Det är inte alltid vi har samma smak. Men resultatet är bra och när vi spelar live är det ordentligt tryck. Vi har kul, säger han och antyder att han är lite trött på att försvara sin medverkan i vad som utnämnts till ett spekulativt folkmusikjippo.

– En stor del av Nordmans ljudbild utgörs ju av oss tre i Väsen. Jag ser knappast något negativt i det. Men jag är allergisk mot att bli kategoriserad. Jag är mer intresserad av hur saker kan bli än hur de nödvändigtvis är och förväntas vara.

Roger berättar att den numera platina-säljande skivan ”Nordman” delvis är sprungen ur denna inställning. Mats Wester satt och pillade i studion och behövde bygga ut sin ljudidé. Han ringde sålunda trenne musikerbekanta – Roger, Olof Johansson och Mikael Marin i Väsen.

– Allt skedde i stunden. Det var roligt musikanteri helt enkelt. Vi tog vår plats i låtarna – och sen gick det som det gick.

Där ser man. En fördomsfri attityd och – tjong. Sverige blev en kulturyttring rikare. Om den är bra eller dålig utvisar tiden. Ingen annan.

För Rogers del har projektet också inneburit nya kontakter, med vilka han just nu under stort hysch mixtrar ihop folkton med – techno! Det hela verkar så hemligt att han själv inte riktigt vet hur det ska genomföras. En av de allra ”hetaste” svenska artisterna lär dock vara involverad – mer vill han inte avslöja.

Ska man dra några slutsatser av banjodiscogruppen Rednex framfart på topplistorna (Cotton Eyed Joe, ni vet) – så verkar Tallroths kompass åter peka åt rätt håll.

Märkligt, egentligen, av en som tog sin första musiklektion vid 23.

Lira2-IMG_6618Roger Tallroths ”närvaro” är heller inte bara en svensk angelägenhet, om nu någon trodde det. Han drabbar även andra.

Som när han för en tid sedan i samspel med fiolprinsessan Annbjørg Lien knockar norrmännen på bästa sändningstid i TV – vad händer? Jo, fram kliver kvällens egentliga dragplåster – Sting och Nanci Griffith – och tackar och säger ”fantastiskt” och ”har ni möjligtvis någon skiva?” och ”puss och kram” …

Som vilka som helst. Berörda.

– Egentligen, säger han och syftar på hela sitt sätt att uttrycka sig, handlar det om något mycket enkelt – spelglädje!

– Allt jag gör och har gjort är en enda lång bekräftelse av detta. När jag var sju eller åtta och spelade Sven-Ingvars på två strängar, eller tog något mysko grepp och frågade morbror om det var ett ackord, så kände jag samma glädje som idag. Kanske är det den som hörs …

Han ser eftertänksam ut, och man anar en tacksamhet mot alla ingifta morbröder och andra som lät honom hålla på, som köpte hem trögspelade EKO-gitarrer och utan krav gav honom friheten att få finnas i musiken på sitt eget sätt.

Med blodiga – och glada – fingertoppar satt Roger Tallroth hemma i Huddunge by i nordvästra Uppland och lekte fram det språk han i dag så tydligt talar.

Det låter som en saga – men det är bättre än så. Det är sant. Visst fanns det spelmän i släkten – riksspelmän till och med. Men det var längre bort. I Rogers närmaste omgivning var det ingen som spelade särskilt allvarligt. Men lyhördhet för talang måste det funnits, eftersom instrumenten började dyka upp runt unge Tallroth.

– Jag är ingen solist, säger han och förklarar att det hänger ihop med att han tvangs låta som ”en hel jädra orkester”, eftersom det var långt till spelkompisar. Hep Stars hela sättning komprimerades till greppbrädan; bas, trummor, gitarr – rubbet. Han anpassade gitarren efter musiken, och inte tvärtom – något som gäller för honom än idag.

Rytmiska finesser, plock och fix, baslinjer – det mesta finns med i hans lysande ”lågbudgetband”, precis som då. Hans spelstil och annorlunda sätt att stämma gitarren har bildat skola – allt sprunget ur lusten och behovet att få låta så mycket som det bara är möjligt med det man har i händerna.

Kommunala musikskolan lockade inte – det närmaste han kom i den vägen var inhopp i Morgongåva Big Brass Band, där gehöret lotsade honom rätt när noterna flimrade förbi. När ledaren Sören Boman uppmanade honom att ”titta i papperen” gjorde han det mest för att vara honom till lags.

– Jag tog det bakvägen – och fick lika mycket uppskattning för det, berättar han med ett leende.

Efter distribution- och kontorslinje på gymnasiet sökte han förvisso in på musiklinje, men betygen var det si och så med. Dock var kompassen redan då kalibrerad, medan färdsätt och resmål ännu höljdes i dunkel. Fem års kneg som mentalskötare varvades med gitarrspel på egen hand.

Så sökte han Kappelsbergs musiklinje. Vid inträdesprovet blev han placerad framför ett notblad och ombads spela.

– Det gick ju inte! Jag blev rekommenderad de första gitarrböckerna. Det var hemskt. Det jag var bra på var inte värt mycket.

Men då hade han bestämt sig. Han pluggade teori stenhårt ett halvår och kom att börja med fiolspel.

– Via fiolen befann jag mig plötsligt mitt i folkmusiken. Det var fantastiskt. Jag spelade innan jag gick till jobbet, åkte hem på luncherna och lirade – och fortsatte när jag kom hem.

Inträdesprovet på Sjöviks folkhögskola blev ännu en prövning. Men han antogs. Där lärde han sig hantverket under två år. Den slutgiltiga revanschen för ”nederlaget i Kappelsberg” åtnjöt han dock till fullo under det att han med strängkanonader och vajande fiolfanor seglade in på musikhögskolan i Örebro.

Inget kunde gå fel, och han visste det. Han hade övat och slipat till långt in på nattkröken – och måste väl ha anat vartåt nålen pekade.

Han tänder en Camel och blir en aning fundersam över det faktum att officiellt musikliv tycks premiera teorikunskaper före annat. Bakvänt, säger han och menar att musikanteriet börjar i lyssningen och upplevelsen.

– Det är ju detta som motiverar teoriinlärning! Man kan ju inte säga till ett barn att ”lär dig den här skalan så väntar dig en jättefin upplevelse sedan”.

Musiken är ett språk, där vi blir synliga för andra. Och oss själva. Men lusten och glädjen över att kunna ”språka” med andra kan dödas.

– I småskolan lär ”tant Greta” ungarna spela blockflöjt efter noter. Vem är gladast? Förmodligen Greta. Dessutom är instrumentet oerhört finmotoriskt krävande. Det borde inte vara någon överraskning om intresset svalnar …

– Ge barn möjligheter att få säga och känna – ”se; här är jag och hör vad jag kan!”. Låt dem snabbt få närma sig den här känslan. Och med instrument som tillåter detta. Trummor är bra. Piano och dragspel likaså. De har fasta lägen och gnäller inte över ung utlevelse, som kanske en flöjt gör.

Att musiken är ett fantastiskt språk, som sammanfattar känslor och länkar oss in i andra, illustreras av historien om Forslund. Forslund är en låt, komponerad av Roger, tillägnad en nära vän som skulle till att doktorera. Roger hade just skaffat sig en synnerligen välljudande oktavmandolin och klangen passade perfekt för kompositörens inre bild av högtidlighet och stillsam värdighet.

På doktorandkalaset avlöste talen varandra … Ord staplades på ord – som brukligt är. Sist av alla klev Roger Tallroth upp på podiet. Det blev tyst- och i tystnaden spelade han det som alla egentligen menade och kände och ville uttrycka i sina tal.

Ordet succé räcker inte.

För närvarande låter han fiolen ligga. Han känner sig ”hängig” i spelet och kan inte ”säga” lika mycket som på till exempel gitarren. Fullt upp har han dock som producent. Hans förmåga att rama in låtar och skapa helheter ger jobb, inte bara i Sverige. Tidigare nämnda Annbjørg Liens nya skiva ”Felefeber” är ett sådant. Under inspelningen av titelspåret så ”råkade” det stå en basbalalajka i studion, vilken Roger flätade in. Och tack för det – det var just den låten som fick Sting på knä …

Samspelet med Olof Johansson och Mikael Marin i Väsen värderar han högt. Där finns en trygghet som tillåter ständiga utflykter. En balansakt, tycker han, där varje spelning blir olik den förra.

– Jag skulle aldrig kunna sitta i en symfoniorkester och göra samma sak, kväll efter kväll. Jag är bäst i stunden. Ibland överraskar jag inte bara publiken när de minst anar det, utan även mig själv. Som nu – när jag sa det här!

Stort och varmt skratt – och Ögonblickets Musikanteri, som han kallar det.

Att få vara där just när det händer. Att till och med kunna förvåna sig själv i nuet. Om något är närvaro så måste det väl vara det. Inte kan det väl komma från en gitarr?

– Nä, säger Roger Tallroth och sätter pekfingret på sitt hjärta.
– Härifrån …

Först publicerat i Lira #2 1994. Se fram emot fler tillbakablickar ur Liras arkiv!

Lira-1994_2-omslag-rgb

Annonser