! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Odödliggjorde eller dödade Jan Johansson Visa från Utanmyra? – Johan Norberg om Jazz på svenska

8 apr 2018

Svensk folkmusik, och framför allt melodierna i moll, har frestat många jazzmusiker till nya arrangemang. De är som gjorda för sentimentala harmoniseringar av amerikanskt 1950-talssnitt.

Men när pianisten Jan Johans­son spelade in Jazz på svenska lyckades han stå emot varje frestelse till insmickrande ackord. I stället är det halvtoner som skaver med blytung tajming och på ett mirakulöst sätt undviker han att kladda ner med daterade jazzfraser.

Skivan är ett mästerverk och den mest populära av alla svenska jazzskivor någonsin. Allt från bokstavstrogna jazztalibaner till hotellbarer gillar hans version av Visa från Utanmyra.

Pianoklangens elegans har banat kommersiell väg, men också den inneboende kvaliteten i visan som är enkel och tidlös. Samma material hade fungerat som hårdrock, blues eller disco på svenska, men frågan är om det hade haft samma självklarhet.

När man lyssnar på Jan Johanssons tolkningar av svensk folkmusik låter det inte som ett spännande ”gränsöverskridande möte mellan genrer” utan som om det vore hans egna låtar.

Men som sagt, det är svårt att närma sig folkmusik utan att riskera att smycka ut den med pråliga snitsigheter som inte har där att göra. Lite som att lackera eldsflammor på en Ford Fiesta om ni förstår liknelsen, de av er som också är uppvuxna i norra Norrlands inland.

Själv har jag gjort nya harmoniseringar av Västerbottenslåtar, alltid med tanken, ”vad vill den här låten göra med mig?” och inte tvärtom. Men med för stor respekt kommer man å andra sidan ingen vart med musik över huvud taget, och grejen med många traditionella låtar är ju just att det inte finns något ”original”. Man spelar som det man hörde senast.

När folk i Sverige lär sig Polska efter Gustav Persson kan det mycket väl vara mina ackord de använder. Sedan lägger de till något eget och så håller det på. Som viskleken på förskolan. Före­ställ dig hur Smoke on the water hade låtit efter femtio år om ingen hört den inspelad, bara vidarebefordrad genom musikers egna tolkningar.

Paradoxalt nog riskerar mycket av den gamla folkmusiken att dö när den spelas in, det fria traderandet stannar upp, plötsligt finns ett ”original” man kan gå tillbaka och lyssna på. Inte bara leta klangerna ur minnet.

Lika mycket som Jan Johansson odödliggjorde Visa från Utan­myra, avslutade också hans inspelning all vidare utveckling av den, för vem skulle våga det? Tänk visan utan Georg Riedels inledande basgång … ! Det går bara inte. Nu är den en del av låten och gud nåde dem som skulle variera tonerna, då blir det ”fel”.

Lika mycket som jag älskar den fantastiska skivan Jazz på svenska kan jag också önska att någon ung, djärv musiker tog tag i ”Utanmyra”. Körde den genom ett technofilter och ”lackerade eldsflammor.” Jan hade inte tvekat.

Johan Norberg

Först publicerat i Lira #2 2018Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.

Annonser