Redaktionsbloggen

IMG_3003-webb

”Den siste mohikanen i vilda Västerdalarna” – mustigt porträtt av Wille Toors i Lira #3 1995

Vi fortsätter att blicka ett kvartssekel tillbaka i Liratiden och landar i 1995 års tredje nummer, utgivet i juni det året. En av höjdpunkterna i detta 25 år gamla sommarnummer är det fantastiskt mustiga porträttet av den då 73-årige Wille Toors, en oborstad och aningen eljest spelman (”med ett genuint ointresse för linjärt leverne”) av ett slag som nog inte finns längre. Reidar Sjödén författade och fotograferade, det senare tillsammans med Håkan Olsen.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

När Wille Toors kliver upp på scenen med bakåtkammat hår, rosa gabardinkostym och guldbroderad skjorta vet folk inte vad dom ska tro. 

Efter att ha kopplat fiolen till elnätet, via en komplicerad kedja av effektboxar och högtalare, ljuder hans berömda ton i egensinniga slingor. Det låter som orientaliska konsum-åttor; vemodiga kretslopp där zigenarhövdingar biktar sida vid sida med Näcken. Musik som gör kvinnor knäsvaga och kor mjölkstinna. 

Förvirringen är fullständig. Får en riksspelman låta hur som helst? 

TEXT: Reidar Sjödén

I något som måste vara Carl Larsson-idyllens totala motsats bor Wille Toors. Hans hus i Mobyn – eller ”Vargstuguriset” som det mer passande heter på Malungsmål – är förvisso traditionellt dalarött, men där upphör likheterna med allt ”normalsvenskt”. På gården står en havererad Passat jämte två uttjänta husvagnar, av vilka den ena numera tjänstgör som hönshus.

Växthuset har säckat ihop, trädgården är ”vildvuxen” och har man inte insett det tidigare, så gör man det i trappan upp till det dåligt underhållna boningshusets övervåning; här bor någon som är eljest! Drivor av böcker, instrument, dockor, affischer och allt tänkbart kan tar vägen.

– Tiden är för dyrbar för att städas bort, säger Wille – mer som en programförklaring än en ursäkt under det att vi klättrar uppåt, vilket inte är helt lätt eftersom hans städintresse bara lämnat ett par decimeter smalt gångspår i trappan.

Det hela är lite … overkligt. Som att beredas tillträde till nån judisk trollgubbes allra heligaste pyssel-garderob i en film av Ingmar Bergman! Finns detta över huvud taget?

Här skulle Socialstyrelsens normavkännare sprängas; visarna gick i botten och dog på direkten!

– Välkommen, säger han och öppnar dörren till köket och sängkammarn. Trolleriduvorna kuttrar i sin bur bredvid teven, vars överdel utgör kökshylla. Soya och cirkelkaffe trängs om utrymmet med tabasco och tändstickor. Fiolerna ligger huller om buller. I stekpannan ligger något som förmodligen är en köttbit.

– Paganini var det största geniet! När han dog tordes man inte begrava honom förrän efter ett par år – han påstods stå i förbund med djävulen!

Wille Toors sjuttiotre år gamla ögon glöder. Det svirrar innanför min tinning. Var är jag? Är detta 1995? Har vi just gått med i EU? Sker detta i en parallell dimension?

Paganini, gubben Pettson och Ville Vessla står alla tre framför mig i en och samma person.

Eller är det Den Siste Mohikanen i Vilda Västerdalarna?

– Kanske är jag bara sjuttiotvå. Det var väl inte så noga, förresten, säger Wille.

IMG_3006-webbVäl inne i ”vardagsrummet” – belamrat med tavlor, böcker, instrument, bonader och utvikningsbrudar – och parkerad på en gammal rörförstärkare av märket Hagström delar Wille generöst och välformulerat med sig av sitt liv. Det är lite svårt att koncentrera sig i intrycks myllret, men snart har denne märklige mans mjuka röst och intensiva ögon fångat en.

Han berättar att av sju syskon var han den ende som hade intresse för musik. Hans far spelade förvisso lite dragspel, med det var allt. Dock fanns runtom i byarna en kader storspelmän, där Skinnar-Albin var den som kanske främst tog sig an och påverkade honom.

Då han var tio fick han följa Albin – som minsann hade varit i Amerika och spelat med italienare på restauranger! – runt om i gårdar och på dans banor. Det var från honom Wille fick folkmusiken. Någon menade till och med att han ärvde Skinnar-Albins ton.

Men det var via radion som då gjorde sitt intåg som han fick upp öronen för världsviolinisterna.

– Paganini! Underbart! Jag gick i granngårdarna och lyssnade tills dom skrek; ”stäng av det där jävla skrålet!”.

Hans sug efter musik var så stort att han till och med betalade för att få det stillat, så småpojk han var.

– En kompis hade ett munspel. Jag tyckte det lät så fint när han spelade så jag bytte både pennor och radergummin mot att han blåste några låtar.

Efter att Wille genom envetet tjat pulveriserat sin fars motvilja mot spelmän, vilka denne i alla fall utåt mest ansåg vara ”fylletrattar”, fick han så småningom från Åhlen & Holm i Insjön en fiol för tjugoen kronor och femtio öre. ”En helgedom att få!”.

Efter det var det inget snack. Han skulle bli spelman, artist! Frågan var på vilket sätt. Innehar man från födseln ett genuint ointresse för linjärt leverne, i kombination med stor talang och personlighet kan det vara svårt att alltid få till det på det sätt som ”den offentliga moralen” anser korrekt.

– Jag är av naturen lat. Och naturen ska man inte gå emot!

Likformighet och hårt arbete lockade lika mycket som snömodd på midsommar. Äventyret bestod i att varje morgon vakna och se världen som ny och outforskad – full av möjligheter! Förmodligen har Wille behållit synsättet fram till dags dato.

Men det var bra att han träffade Rudolf Sundqvist.

Musikdirektör Sundqvist kom till Malung direkt från konservatoriet i Wien. Raskt sögs Wille in i hans klassiska musikvärld. Sundqvist lärde honom allt om fiolspelet; noter, teknik – allt! Som trettonåring satt Wille som försteviolinist i Malungs Orkesterförening.

– Jag kunde noter lika bra som om jag läst bokstäver ur en Falu-Kurir. Gubbarna var imponerade.

Samtidigt uppträdde Wille på dansbanor, bröllop och andra tillställningar. Där gällde hambo och polska. Sammantaget var detta den bredaste utbildning en ung spelman kunde få. Teori och praktik; från den fina salongens till fäbodens folkligt frustande, allt regelbundet inflätat i ett vardagsliv med långa rötter bakåt i kulturhistorien.

Att karaktärer som Willes i relativ frihet ändå tilläts växa lite som dom ville – vilket är lika viktigt som sympatiskt – kanske inte går att förklara.

Eller så betraktar man skogs- och skinnindustrin som en flod varöver befolkningen tryggt färdats genom tiden; där inslaget av säsongsbunden arbetskraft av allehanda ursprung och slag under lång tid skapat ett brokigt socialt klimat som rätt väl lärt sig att tolerera det ”udda”. Skogen stod väl kvar även om en och annan knasboll kom och gick! Förmodligen la man inte ens märke till dessa eftersom man själv var sprungen ur denna brokighet. Tanken är åtminstone vacker – om den nu inte skulle råka stämma.

Men faktum är att ingen glytt i småskolan någonsin retade Wille för att han gillade Paganini.

Och – även i dag finns det faktiskt dom som på fullt akademiskt allvar menar att det inte alls är lika utsatt att var ”eljest” i Västerdalarna som till exempel i Falun. Stället har liksom gett sig själv en injektion omvänd Jante-lag i barndomen.

Västerdalarna är ett dike i övergången mellan väg och skog. I diken växer alltid de vackraste blommorna. Mitt i granskogen är det tvärdött.

Inte var det många ögonbryn som höjdes när Wille Toors som femtonåring tog jobb på Kvarnströms Tivoli.

– Vandringsblodet! Det är det jag har i mig. Kanske är jag lite zigenare också. I alla fall älskar jag deras musik. Och varietélivet passade mig precis.

100049931_877217016095024_5415231415476289536_nNu ska man av ovanstående haranger inte låta sig förledas i tron att Wille Toors aldrig gjort ett hederligt handtag i sitt liv, även om det kanske låter så. Nej, många är de tallplantor som idag vuxit sig åtminstone gallringsmogna tack vare honom. Varje vår knäckte han extra i skogen, varvat med till fälliga påhugg í skinnsvängen.

Eftersom han begåvats med skrivådra (tre böcker utgivna på eget förlag om västerdalshistoria bland annat) fick även Mora Tidning åtnjuta hans tjänster under en tid. Långt innan miljöreportage ens var uppfunnet tog han sig an uppgiften att utmana skogsbolagen i en artikelserie om skogsbesprutning, med påföljd att han bannlystes av Uddeholm.

27 år gammal blev han riksspelman, då landets yngsta och kom att delvis engagera sig i spelmansrörelsen som vitaliserades i slutet av 40-talet. Han och ett tjugotal andra spelman låg bakom bildandet av Dalarnas spelmansförbund. Men Willes ”solistiska” läggning gjorde honom även där till en katt bland hermeliner.

– Spelmanslag är väl bra på sitt sätt, med det passar liksom inte mig i långa loppet. Det blir lätt så … långtjockt!

Under 50-talet jazzade han på kvartett i Willes Orkester. Det var ömsom succé, ömsom tre betalande. I Furudal tvangs bandet sova på golvet i Folkets hus efter spelningen. Wille slaggade i basfiolfodralet med ridån som täcke.

– Det var lättare att leva på nåt vis dåförtiden, säger han och menar att välstånd inte alltid går att avläsa i tabeller.

Eftersom han tidigare fått smak på varietélivet var han inte sen att hoppa in i cirkus Casablanca från Göteborg när tillfälle plötsligt gavs. Tillsammans med kompisen och dragspelaren Gunnar Erkgärds reste han land och rike runt. En vik tig del av jobbet bestod i att på dragspel och maraccas improvisera fram övertygande orientaliska ljudlandskap bakom nakendansösen Kristas intima kelande med en grovkalibrig pytonorm.

I baksätet till konstcyklisten Foccas DKW satt sedan Wille och Gunnar och försökte slappna av efter avklarade arabskalor. Mellan kamraterna, i en isfylld korg, låg den feta ormen parkerad, synnerligen obehaglig. Akrobat Foccas körde med gasen nästan tryckt genom golvet – mer med händerna på Krista som satt bredvid än på ratten.

Vissa upplevelser sitter för evigt uppspikade på själens anslagstavla. Hur förmedla såna intryck till spelmansförbundare i nystärkta skjortor?

På en artisttävling stötte han så ihop med en trollkonstnär som visade några trick. Wille tände direkt. Det här var hans melodi. Pengar hade han tjänat som restaurangmusiker. Han köpte rekvisita för alltihop och förenade musik och magi.

Under artistnamnet Wili Zaidos gav han ”ett trolleri program med humor, elegans och förbluffande effekter som gjort succé överallt!”. Arbetsgivare var Sigges Varieté. Fjorton föreställningar om dagen krävde man av Wili Zaidos.

– Rampfeber? Nej, det fanns det ingen tid för. Det var in och ut och knappt tid för mat. Men jag fick en otrolig rutin.

Wille säger att han aldrig upplevt en större sammanhåll- ning än den mellan trollkarlar. Samtidigt heller aldrig en större avundsjuka än den mellan spelmän. Varför vet han inte riktigt. Han pratar om besvärande konkurrens och motstånd mot ”det nya” – alltför vanliga egenskaper hos spelmän han mött.

Att Wille pluggar in sin fiol i rymdklangsboxar och annat ses av vissa med oblida ögon, det vet han. Men att han skulle låta sig påverkas av detta är ungefär lika sannolikt som att man skulle få se honom i näbbstövlar!

– Trollkarlar är tvärtemot vad man kan tro måna om varandra och lär gärna ut saker sinsemellan!

Hans favorittrolleri var, och är, ”kaffeservisen”. Rekvisitan har han måst laga själv eftersom tricket gått ur tiden.

– Jag kommer in på scenen; visar en tom kaffekanna, sockerskål och gräddsnäcka. Jag river tidningspapper och stoppar det i kannan. Ett spelkort förvandlar jag till en tändsticksask med vilken jag sätter eld på papperet. Inför förbluffade ögon serverar jag sedan prima kaffe – med socker och grädde om så önskas!

Det hörs på honom att han älskar artisteriet. Hans eleganta formuleringar lyfter honom högt över det materiella myllret runtomkring. Och det är inte svårt att se honom framför sig, sittandes som konsertmästare i en symfoniorkester någonstans, uppburen, hyllad. Skulle han ha velat haft det så?

– Jag ångrar ingenting, varför skulle jag det? Slita för att hålla sig i toppen och kanske ändå vara precis lika ensam som jag är här och nu.

Nu ägnar Wille sin tid åt för honom fullt tillräcklig vardagskonst, bestående av släktforskning (jodå, han har ett par drop par adelsblod i systemet också!), ett 30-tal hönor ska utfodras och så tar måleriet sin tid. Orientaliska motiv dyker med jämna mellanrum upp i hans inre, vilka måste tillåtas materialisering i olja på masonit.

Jag tror jag vill bli oriental i nästa liv; jag tjusas nämligen av det finstämda, det lite sirliga!

Kvinnor har också tjusat honom, det förnekar han knappast. En gång ville en zigenarhövding gifta bort sin dotter till honom efter det att han spelat i deras läger. Då var det nära. Annars har ett starkt frihetsbehov hållit honom på behörigt avstånd från äktenskapets hägn.

– Man behöver ju inte äga en hel ko för att få sig ett glas mjölk då och då …

Wille trollar dessutom på beställning samt håller föreläsningar med ljusbilder i skilda ämnen. Bland annat är han en fena på svenska slott och herresäten, vilket ju onekligen rymmer en viss poäng. Det blir alltså inte mycket tid över för fiolen. Men inför särskilda uppdrag övar han.

– En man skällde på mig en gång och sa att ”begåvningar aldrig lägger två strån i kors för att odla sig själva”. På senare år har jag förstått vad han menade. Så jag ligger nog i lite mer än förr, det gör jag.

– Nog är det så att det som finns inuti kunde lika gärna kommit ut i skriveri eller nåt annat. Men bara det kommer ut, så …

Först publicerat i Lira #3 1995Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.

1995_3 webb

Annonser