Duo Gelland består av violinisterna Cecilia och Martin Gelland. Utan visuella krusiduller bjuder de in barnen att lyssna och att skapa tillsammans – och efter att ha jobbat med barn i mer än tre decennier har de lärt sig en hel del under resans gång.
– Allra första gången vi skulle jobba med barn så hade vi fått för oss att de nog inte skulle vilja lyssna på vår musik, säger Cecilia Gelland.
– Vi jobbade på Norrlandsoperan då, och hade hämtat peruker från deras klädavdelning. Men när vi mötte barnen blev vi väldigt snabbt varse om att perukerna inte var nödvändiga. Det var varken oss eller perukerna som barnen var intresserade av, det var musiken! Så vi har försökt lämna allt som står mellan musiken och barnen därhän.
Ni gjorde bland annat ett mångårigt residens med barn i Strömsund. Hur märkte ni att barnen ni jobbade med i många år utvecklades?
– När de fick träffa oss varje år fanns det en tillit både från barnens och lärarnas sida. I början tyckte lärarna säkert att vi spelade världens konstigaste musik, men när de såg hur barnen reagerade och var med på tåget så blev det möjligt för oss att ta större risker. Att hålla på längre, att prata om musiken efteråt, att tänja gränser. Barn har en stor kapacitet att lyssna och göra musiken till sin, att använda den till att uttrycka sig om sitt eget liv eller livet i stort.
Har barn en större tolerans för experimentell musik än vuxna?
– Jag tror att barn har lättare än vuxna att dyka in i en musik eller en situation där man inte riktigt vet vad som är upp och ner eller vad det betyder. Och barnen kanske inte heller känner något behov av att definiera det. Men för oss vuxna kan det kännas jobbigt att komma in i ett sammanhang där vi inte kan förklara vad som sker och där vi inte kan komma med klok feedback, där vi känner oss lite okunniga eller dumma.
Duo Gelland låter ofta barn höra nyskriven musik först, innan den når vuxnas öron.
– Vi har ofta tagit med oss verk som är skrivna till oss och som vi inte uruppfört än, till barn på skolan. Och så frågar vi vad de hör och hur det var för dem. Då börjar de berätta om musiken, om associationer ur deras dagliga liv, deras tankar och deras drömmar. För vi har ju inget musikaliskt fackspråk gemensamt och det skulle dessutom vara helt ointressant. Med hjälp av barnen blir den nyskrivna musiken levande för oss och det är en jätteläcker konstnärlig process.
I sitt arbete med barn har Duo Gelland, som är klassiskt skolade, lärt sig att improvisera.
– Vi blev ju skolade att tolka noter. Men när vi möter barn handlar mycket om deras respons på musiken. De kanske berättar hur musiken ska börja, hur det ska vara sen … ”Menar du så här”, kan jag fråga. Och ”Om jag gör så, vad ska Martin göra då?” Så vi lärde oss att improvisera med hjälp av barnen, det kunde vi verkligen inte från början!
Text: Sunniva Brynnel
[ur Lira #3 2025]
