Redaktionsbloggen

Judith Hill gick på knock direkt på Fasching i fredags. Bild: Anders Pihl

Vilda stilbyten från stor soulröst

10 okt 2021

Judith Hill
Fasching, Stockholm 8 oktober

Judith Hill inledde sin nya Europa-turné i fredags på ett fullsatt Fasching i Stockholm. Det är tre år och en pandemi sedan den amerikansk-japanska sångerskan var här sist.

Musikaliskt var mycket sig likt. Judith Hill påminner fortfarande om en optisk illusion. Späd till kroppen och med ett ödmjukt leende, men när hon öppnar munnen på scenen avtäcks en vulkan. Ut kommer en röst som bara förunnats de allra största soulsångerskorna. Hill har samarbetat med Prince, Michael Jackson och Stevie Wonder och låter sannerligen som en Aretha Franklins tronarvinge.

Denna kväll gick en laddad Judith Hill på knock direkt och fyrade av många av sina bästa tempolåtar redan i inledningen av konserten. Vi i publiken jublade hänfört och hängde punch drunk mot repen efter en stund.

”Varför är hon inte mer känd?”, utbrast en kvinna bredvid mig i publiken med äkta förvåning. Det kan man undra. Man får dock känslan av att Hill numera slutat att odla sitt varumärke. Liksom sin förebild Prince tycks hon sky en fastställd musikalisk identitet och växlar ständigt mellan olika stilar efter eget tycke och smak. Elak funk, storslagen soul, djupblå blues, rökig Hendrix-hårdrock, elegant r’n’b och innerliga gospel-hymner följde på varandra utan att Hill ens blinkar eller ser bekymrad ut.

Att det samtidigt låter sanslöst tajt om hennes band förvånar knappast. Att man spelat ihop sedan barnsben har en ovanligt bokstavlig betydelse vad gäller Judith Hill. För givetvis är det pappa Robert Pee-Wee Hill på bas och mamma Michiko Hill på keyboards som kompar henne, som de alltid gjort.

De båda föräldrarna får utökat utrymme på scenen denna gång. Pee-Wee river av ett oväntat flyhänt bas-solo och Michiko lämnar den funkiga hammondorgeln för en stund och visar att hon är en utmärkt jazzpianist. Medan Judith själv spelar fler svidande och träffsäkra gitarrsolon än för tre år sedan.

Det absolut bästa i konserten kom dock före paus. Den serie av eruptioner av inre energi som Hill sprutat ut i början återkom inte riktigt på samma nivåer sedan. Andra set med Judith Hill denna kväll påminde lite om ett fotbollslag som leder med 4-0 efter halva matchen och spelar av andra halvlek utan att ge motståndarna några chanser. Inte en ton satt fel, den inrepade intensiteten följde exakta ritningar. Samtidigt började tröttheten lysa i familjen Hills ansikten.

Eftersom de spelat tätt med konserter nyligen hemma i USA misstänker jag att de helt enkelt var jetlaggade. Att man inte kunde höra det, bara ana det, säger något om vilken nivå Judith Hill och hennes band rör sig på.

text & bild: Anders Pihl

Annonser