Philip Glass Ensemble
Cirkus, Stockholm 27 maj 2019
I år är det 50-årsjubileum för Philip Glass Ensemble, vilket såklart firas med turnerande. Gruppens sättning har varierat genom åren, och just nu består den av tre träblåsare och fyra keyboardister, där den 82-årige Glass själv är en av de sistnämnda. På Cirkus fina scen i Stockholm spelas inför en sedan länge utsåld salong ett urval av tonsättarens digra produktion, med fokus på verk från 1970- och 80-talen.
Gemensamt för de flesta styckena är snabba arpeggion, ofta i såväl blås som klaviaturer, och när de drar igång tar det bara sekunder innan de sugit in åhöraren i ett hypnotiskt myller av repetitiva löpningar. De typiska förskjutningarna är ofta mycket små och växer nästan omärkligt fram, vilket gör att de mer påtagliga förändringarna blir ännu mer effektfulla, som de kraftfulla brassackorden från en keyboard i konsertens inledande stycke, hämtat ur operan Civil wars från 1984.
Många gånger är instrumentklangerna så tätt sammanvävda att det är svårt att ens uppfatta om det är en flöjt, en saxofon, en synt eller rent av en sopranröst. Det är på sätt och vis talande att när det faktiskt förekommer något som kan likna ett beat så är det sångerskan och keyboardisten Lisa Bielawa som genom att betona ”s”-ljud åstadkommer det, i ett utdrag ur mastodontverket Music in 12 parts, där vi får höra de två första delarna.
Efter paus bjuder ensemblen på tre delar ur Glassworks, där en består av ödsliga sopransaxofonstämmor över mjukt klingande syntar. Detta är ett välkommet avbrott mot de ljudkaskader med rejält uppvriden ljudvolym som annars präglar konserten.
I tredje akten ur verket The photographer, som klockar in på tjugo minuter, är musiken än mer komplex och proppfull med subtila skiftningar. Michael Riesman, en av flera musiker som är med i gruppen ända sedan starten 1969, trollar fram riktigt hårda, elektroniska ljud ur sin synt, vilket ger ytterligare en ny karaktär.
Som extranummer får vi ett stycke ur sjuttiotalsoperan Einstein on the beach, där taktarterna ständigt växlar mellan bland annat 6/8, 2/4 och 3/4 medan pulsen är densamma. Det gör ett starkt och återigen hypnotiskt intryck, och liksom under hela konserten är det makalöst tajt och skickligt framfört. Minsta lilla miss och tonflödet hade kommit rejält snett, men det händer givetvis aldrig. Ensemblen spelar den oerhört exakta och ofta mycket snabba musiken till synes hur lätt som helst, och att det uppskattas visar de dånande applåderna omedelbart efter att varje stycke plötsligt tystnat.
Philip Glass är inte bara en av de allra största tonsättarna från mitten av 1900-talet och framåt, utan också en mycket skicklig instrumentalist. Han jobbar fortfarande närmast konstant och har en mängd beställningar planerade, så vi har med andra ord en hel del fin musik att se fram emot.
Rasmus Klockljung
