Rå
Stallet, Stockholm 20 februari 2026
Under de senaste decennierna har allt fler instrument tagit sin plats i den svenska folkmusiken allt eftersom musiken framförts i olika bandformat, och några av de som för mig känns allra mest intressanta är olika former av basinstrument.
Inte minst då de låga blåsinstrumenten, som gjorde sitt intåg bland annat genom Filarfolket och Groupa på 1980-talet, där både basklarinett och barytonsaxofon dök upp. Dessa har sedan dess använts allt flitigare av ett antal musiker, men frågan är om någon annan dragit detta till sin spets på samma nivå som Rå. Denna unga trio har nämligen grundsättningen oktavfiol, basklarinett och barytonsax, och visar att melodier inte alls behöver spelas i höga register.
Jag förväntar mig en hel del tyngd, och vet att Rå hämtar influenser från många håll även utanför folkmusiken, men är ändå inte alls beredd på hur konserten inleds. Basklarinetten och oktavfiolen tar tre långa toner … och jodå, visst är det riffet från låten Black Sabbath av bandet med samma namn.
Ett av de allra mest ikoniska riffen i modern musikhistoria får sedan ligga till grund för Cecilia Moores sax som närmast smeker fram en ljuvlig version av Min levnads afton, en av de allra vackraste folkmelodierna. En kombination som är totalt otippad men som känns helt självklar, och för mig som är både folkmusik- och metalfantast är det genialiskt.
Lika givet är det att Christine Tilby på sin oktavfiol sedan övergår till att i flera minuter mala fram ett rytmiskt ostinato på en enda baston medan Anna Frykstam byter till sopranklarinett och tar vid med Macklins brudmarsch, också den i en magnifikt vacker tolkning.
Rå har hittat ett eget uttryck där nere i basregistret, där oktavfiolen låter maffigare än en cello och basklarinetten när Frykstam sätter den sidan till kan fylla hela rummet med oerhört mäktigt djupa toner, utan att för den skull behöva trycka upp ljudnivån.
De kan spela stillsamt och mjukt, men ändå med en rejäl tyngd. Men de kan också ta helt andra vägar, som när en polkett inleds med Moores smällande klaffar på barytonsaxen – utan att hon blåser – som ett slags basostinato bakom en sprudlande glättig melodi. Men så plötsligt kommer en paus, tempot dras ner markant och saxofonen börjar mangla fram ett kraftfullt basriff som förändrar låtens känsla ordentligt åt det hårdare hållet.
Trion spelar enbart traditionella melodier, med undantag för en polska skriven av fiolspelmannen och folkrockaren Kjell-Erik Eriksson, och också i låtvalen går de sin egen väg. Bland det dussin låtar de framför denna kväll finns två polskor och en vals, alla andra går i tvåtakt eller fyrtakt. Jag räknar till inte mindre än fem marscher, två polketter och en kadrilj. Det känns uppfriskande att dessa låtformer, som ofta hamnar i skymundan bakom all tretakt, här lyfts fram, och i synnerhet marscher är ju som gjorda för att spelas långsamt och tungt.
Rå inledde konserten med oerhört vackra melodier, men de avslutar med en ännu vackrare. Ljugaren är bländande i deras inspelade version på trions debutskiva som släpptes 2021, och när jag lyssnade på den då upplevde jag att den samtidigt är sorglig.
Det visar sig stämma nu när bandet förklarar bakgrunden till melodin. Den komponerades i slutet av 1800-talet av en kvinna som befann i djup sorg efter att från sitt stugfönster ha sett sin make och hans kamrat gå genom isen på sjön Ljugaren, precis intill stugan, och drunkna utan att hon kunde rädda dem. Den berättelsen gör denna gripande melodi än starkare och vackrare, och den utgör givetvis en utmärkt slutpunkt för en konsert där Rå tagit ännu några steg framåt från den redan höga nivå de höll på skivan.
Text & bild: Rasmus Klockljung
