Den elfte Folk & Världsmusikgalan i ordningen hölls på lördagskvällen, strömmad från Stallet i Stockholm i en hopklippt, tv-mässig produktion.
Sex utvalda aktörer prisades för sina gärningar under pandemiåret, vinnare i Stallets stora låtskrivartävling utsågs och årets kompositör avslöjades – och en rad akter framträdde förstås på scen, galakvällen till ära.
När undertecknad sent i höstas fick höra att årets gala skulle göras helt digital, utan närvarande publik, tyckte jag att det var försiktigt i överkant. Men det var förstås alldeles rätt att i ett tidigt skede fokusera på att skapa ett så bra virtuellt evenemang som möjligt.
Och nej, alltså, i år blev det ingen årets artist eller årets album eller årets nykomling – här gjorde galan bedömningen att 2020 var ett så stympat och konstigt år att det inte var meningsfullt med de vanliga utmärkelserna.
Exempelvis Manifestgalan resonerade annorlunda men jag tycker nog att Folk & Världsmusikgalan gjorde rätt när de valde att i stället fokusera på vad de kallar för årets ”folkhjältar”: alla de personer, artister och organisationer som ställde om och tänkte nytt och gjorde det bästa av situationen.
Kvällars värdpar Erik Rask och Brita Björs (den senare utsedd till Årets artist på förra årets gala) ledde oss distanstittare tryggt och säkert genom kvällen, med en ton väl i balans mellan det lite lagom högtidliga och det busigt ögonvrå-glimrande. Och överraskade dessutom med blixtsnabba klädbyten, från partystass till folkdräkt via jägarutstyrsel och lätt bisarra medeltidsdräkter.
Först ut bland kvällens artister var Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye som kom från Malmö med sin innerliga musik och bland annat bjöd på covern av The Arks hit It takes a tool to remain sane, på jiddisch förstås.
Duon Lena Willemark & Mikael Marin gjorde sitt möjligen första publika framträdande som duo just, och det var en stark upplevelse att se två veteraner så trygga i sina artistskap att formatet inte spelade någon som helst roll, de tränger tveklöst och hinderfritt genom rutor och skärmar och fiberkablar utan stora åthävor. Deras andra låt, eller svit snarare, tillägnades den nyligen bortgångne storspelmannen Björn Ståbi.
Senare fick vi också möta Linnea Aall Campbell och Samantha Ohlanders som med härlig nerv och närvaro spelade brottstycken från ett projekt jag tror kallas Världsarvets musik, syftande på Hälsingegårdarna.
Tibble Transsibiriska stod sedan för kvällens rajtantajtan och fick passande nog avsluta kvällen med sin romskt hårdsvängande ”Swedisko”.
Mellan varven bjöds de utsedda folkhjältarna in, sex stycken av sextio nominerade. Och vi fick möta trion Distanserz, Jenny Gustafsson som företrädde både sig själv och Ornungastämman, Digistämmans initiativtagare Ivar Hedén Judt, Lars Lindkvist från Järfälla Spelmän, medeltidsinspirerade duon Erik Ask Upmark & Anna Rynefors och så (ja, Lira-krönikören!) Emma Björling som prisades för att ha startat Facebookgruppen Visbok – Songbook.
Nämnde Ivar Hedén Judt dröjde kvar lite misstänkt och bjöd tillsammans med värdparet på kvällens surpris när trion plötsligt greppade sångmikrofonerna, trädde på sig gyllene skor och klev fram i ett härligt Mello-mässigt mellanspel i form av en hysterisk remake av bröderna Herreys Diggi-loo-diggi-ley, med minnesvärda rader som ”hoppas nu att alla lajkar, våra guldskor och våra flin”.
Vinnarna i Stallets låtskrivartävling avslöjades också. I kategorin nutida folkmusik utnämndes Alva Granström till vinnare för sin komposition Stjärnljus, i kategorin nya texter inom folkmusik vann Fanny Källström med sin komposition Vaggvisa till vintern, medan priset i traditionell folkmusik tillföll Nina Pérez för sin komposition Vårvals.
Årets kompositör, Stims årliga specialpris, gick sedan till Frida Johansson, bekant från vokalgruppen Kraja men också helt andra sammanhang, bland annat som musikskapare till tv-spel och teater och radions julkalender.
Ibland blev det kanske väl mycket tv-soff-program snarare än gala av det hela – ja, lite för mycket prat och för lite musik helt enkelt. Men gissningsvis också det ett medvetet val, beaktande att det ändå inte skulle gå att efterlikna en vanlig, redig gala där musiken skulle få ta så mycket större plats.
Och överlag var det, en del inledande ljudskavanker till trots, en mycket väl genomförd och fin kväll med många möten och många eldsjälar som rättmätigt lyftes fram. Men eftersmaken blev ju ändå att … nä, nu längtar vi ju ännu mer efter en riktig jäkla rungande gala! Vilket det kommer att bli nästa år, den 2 april 2022 i Skellefteås nya kulturhus. Vi ses då!
text: Patrik Lindgren
bild: Peter Bothén
Läs motiveringar och mer om alla pristagare på folkgalan.se (klicka på Senaste nytt – Fina folkhjältar firade)
