Redaktionsbloggen

Fredrik Lindborg med Martin Sjöstedt i bakgrunden. Bild: Anders Pihl.

Underbart är kort med Fredrik Lindborg i högform

13 okt 2019

LSD
Scalateatern, Stockholm Jazz Festival, lördag 12 oktober 2019

Underbart är kort. Jag räknade inte tiden för den stod stilla när svenska jazztrion LSD spelade i Scalateaterns källare i går kväll, men giget varade gissningsvis 40-50 minuter. Fredrik Lindborg, saxofon, Martin Sjöstedt, bas och Daniel Fredriksson, trummor, lyckades på denna begränsade tidsrymd ge alldeles tillräckligt av sig själva för att man skulle instämma i ”less is more”.

LSD (Lindborg, Sjöstedt, Daniel) leder tankarna till Sonny Rollins och hans pianolösa trio med sax-bas-trummor, särskilt när den jazz de spelar ligger nära Rollins sena 1950-tals-stil. Trots att Fredrik Lindborg inte riktigt verkar vilja det själv står han förstås i centrum. På scenen ger han ett lågmält intryck medan de andra sköter mellansnacket. Men han är ett strålande exempel på någon som låter musiken tala. Lindborg spelar vidunderligt stilsäkert med en enastående elegant frasering och en omsorgsfullhet i minsta detalj. På rak arm är det svårt att räkna upp något namn i landet som just nu bättre behärskar denna typ av jazz.

Men givetvis handlar inte allt om Lindborg. ”Det är inte bara jag som spelar saxofon i LSD, det gör Martin och Daniel också”, har Lindborg sagt i en intervju. Fint uttryckt om det lyhörda samspel trion utvecklat under några år.

Under ett par av de sista låtarna tar Lindborg fram en basklarinett i en hyllning till Lars Gullin. Men sedan var det inte långt kvar förrän LSD plockar ihop sina pinaler. Just då kändes det snopet.

lsd 2 webbKällaren under Scalateatern måste för övrigt vara Stockholms mest romantiska lokal för jazzkonserter. Denna perfekta miljö med levande ljus och vardagsrumskänsla var dock en svårt överbefolkad sardinburk denna kväll då både jazzfestivalen och Klubb Lönnkrogen lockade folk ur  olika kretsar.

Hur som helst, det skulle komma mer. LSD visade sig bara vara början på en lång kväll. Snart återkom nämligen Fredrik Lindborg (bokstavligen spelande sig nerför trappan till källaren) som en del av Klubb Lönnkrogens husband, som spelat här på lördagar i fyra fem år.

Nu handlade det om jazz från 1920- och 30-talen. Även detta oerhört fint framfört. 1920-tals-jazz är en genre med mycket imitation och pastisch-makeri, men Lönnkrogens band förmår att levandegöra denna musik och få den att bli angelägen här och nu. Jag gick sent, men ändå innan de slutat spela. Hela sardinburken var lycklig.

text & bilder: Anders Pihl


Fler recensioner

Annonser