Egil Kalman, Per Gudmundson & Agneta Stolpe
Hägerstensåsens medborgarhus 21 oktober 2025
I tre år har skivbolaget Supertraditional några gånger på våren och några på hösten arrangerat konserter i Stockholmsförorten Hägerstensåsen. Vanligtvis utgörs kvällen av två konserter (samt en kortare öppningsspelning, många gånger med musikhögskolestudenter) och arrangörerna lyckas gång efter gång sätta samman spännande program där de två huvudakterna ofta spelar helt olika typer av musik men ändå tycks ha något gemensamt.
Den här kvällen får vi höra en duo som spelat tillsammans från och till sedan femtio år tillbaka samt en solist som utforskar musik på ett i sammanhanget betydligt mer ovanligt instrument.
Egil Kalman är en svensk kontrabasist som bor i Norge och spelar folkjazz i olika band i både Norge och Sverige. Han har grottat ner sig rejält i traditionell musik från Setesdal och har transkriberat varenda liten detalj i ett gäng låtar och fört över dem till sitt instrument, som i det här fallet inte är basen utan en modulärsynt.
Det blir snabbt uppenbart att just den här musiken är perfekt för just det här instrumentet, och på sätt och vis är även musiken modulär. Den är uppbyggd av korta fraser, i en del fall bara en enda takt långa, som följer på varandra, och till skillnad från i svensk folkmusik utgörs låten inte av två eller tre lika långa delar utan här kan antalet takter variera ordentligt.
Den här musiken är i sig repetitiv, men Kalman tar den känslan ännu längre. Brummande synttoner svischar omkring, stiger och sjunker i både styrka och tonhöjd, ibland under flera minuter. Ur detta växer så småningom kortare melodifraser fram, och på dessa bygger han vidare.
Spelet är fullt med drillar och blåtoner, pulsen på varje etta är tydlig och den malande musiken känns som om den mycket väl kunde vara transframkallande och pågå i flera timmar. Det är oerhört fascinerande.
Ibland bryts det av med andra elektroniska ljud, fågelkvitter och något som låter som vätska som hälls upp i ett glas hörs och ljuden bearbetas och förvrängs, förvandlas och skapar nya klanger, rytmer och stämningar. Det avlöses några gånger med att Kalman byter instrument till mungiga och spelar några låtar, också det med stor skicklighet och med malande fotstamp med båda fötterna.
Efter pausen bjuds det på en duokonsert med sångerskan Agneta Stolpe och spelmannen Per Gudmundson, som båda spelat i mängder av sammanhang och för första gången spelade tillsammans för ungefär femtio år sedan. Det tar bara ett par takter in i Stolpes inledande trall innan dansgolvet drar igång längst bak i lokalen, och det är inte undra på. Svänget är oerhört, och blir än större när Gudmundsons fiol kommer in.
Under konserten varvas instrumentala låtar med visor och trallar. Många av dem görs solo, vilket jag antar beror på att det är så länge sedan duon senast spelade tillsammans, men när de väl spelar ihop märks det ingen som helst ringrostighet.
Per Gudmundson spelar främst låtar från Rättvikstrakten på fiol och gör det förstås mästerligt, men drar också en norsk springleik på säckpipa – ett instrument som han haft en stor roll i att återuppliva för några decennier sedan.
Agneta Stolpe har en större geografisk spridning i de låtar hon valt ut, här får vi höra både några välkända visor, en medeltida ballad där publiken får sjunga med i omkvädet, och såklart också djupt svängiga trallar.
Det är två av landets absolut främsta på respektive instrument som vi får höra här, och det är uppenbart att de stortrivs med att spela tillsammans igen. Vi får hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång.
Text & bild: Rasmus Klockljung
